Renaida, 9, blev filmstjärna
Med en snäll mamma, en mjukisälg och en bra regissör är det lätt att vara skådis. Renaida Braun spelar lillasyster Keisha i bioaktuella filmen Säg att du älskar mig.
Rollen som lillasyster Keisha, i Daniel Fridells boiaktuella film Säg att du älskar mig, fick hon utan större ansträngning om man ska tro henne själv, fastän hon aldrig spelat teater förut.
Storasyster Erica var den som såg annonsen och trots att ansökningstiden hade gått ut fick Renaida komma till Stockholm för att provspela mot huvudrollsinnehavaren Haddy Jallow.
De båda fann varandra direkt, berättar Renaidas mamma Helen. Jag tror inte att Daniel tvekade en sekund när han såg att Haddy och Renaida fungerade så bra tillsammans.
De flesta scener spelades in i Luleå och Renaida och hennes mamma var där första gången sommaren 2005.
Vi fick ta vår katt med oss, berättar Renaida. Hon hade just fått ungar så dom fick också åka med.
Katterna, mamma Helen och Renaida spenderade tre intensiva inspelningsveckor i Luleå.
Daniel sa hur jag skulle göra och så gjorde jag det. Han är snäll och väldigt rolig tycker jag.
I en av scenerna gråter Renaida, det är hennes egna tårar som syns i filmen.
Det finns droppar att ha i ögonen för att det ska komma tårar, Renaida vägrade att använda dem, berättar Helen.
I stället koncentrerade sig Renaida på att tänka på ledsamheter.
Jag tänkte på att mitt gosedjur Helge råkade ut för hemska saker, då kom det tårar på riktigt, förklarar hon.
Säg att du älskar mig tar upp ett väldigt känsligt ämne och innehåller många obehagliga scener. Renaida var inte med när de jobbigaste scenerna spelades in. Daniel Fridell var noga med att utsätta henne för så små påfrestningar som möjligt.
Kanske är det därför som Renaida, trots filmens smärtsamma handling, bara har soliga minnen från inspelningarna i Luleå. Hon berättar om en vindmaskin som såg ut som en Karlsson på taket-propeller, om alla snälla människor i filmteamet och om våfflorna som hon fick göra själv i Luleåhotellets frukostmatsal.
Jag fick ha löshår också, säger hon och berättar sedan om sminkösens misstag med en hudkräm som fick hennes bruna hy att bli helt grå.
Budgeten för filmen var minimal och inspelningen hotades vid flera tillfällen av nedläggning. Därför dröjde det nästan två år innan allt material var inspelat. Renaida och Helen fick åka upp ytterligare några gånger till Luleå, de sista scenerna spelades in i Stockholm. Filmen är inspelad i kronologisk ordning och slutscenerna spelades alltså in sist.
En scen minns Renaida speciellt väl. Den utspelas i en bil och filmades sent på natten. Renaida var sömnig och för att hindra henne från att somna låg regissören på golvet i baksätet så han kunde peta till henne då och då. Ljudteknikern låg i bagageutrymmet med stängd lucka och det var sladdar och lampor i hela bilen.
Det är så konstigt att inget av allt det där syntes på filmen sen, funderar Renaida.
Jo, hon har sett filmen, men bara valda delar. Under premiären fick hon komma in i salongen efter att den allra obehagligaste scenen spelats upp. Mamma och syrran turades sedan om att på de otäcka ställena hålla för ögon och öron på Renaida, som med ett glatt flin hävdar att hon hade ont i huvudet i flera dagar efteråt.
Ingen av Renaidas kompisar har fått se henne på vita duken. Säg att du älskar mig är verkligen ingen barnfilm. Självklart är det trist för en nioårig filmstjärna att ingen i skolan har sett hennes prestation, men Renaida verkar inte allt för bekymrad.
När kompisarna under SN:s besök ringer på dörren hos Renaida, för att om möjligt få en skymt av dom från tidningen, förklarar hon stolt att hon inte har tid att komma ut och leka just nu. Alla Renaidas kompisar vet om att hon spelat med i en film, det är uppmärksamhet nog för en nioåring.
Renaida springer upp på övervåningen för att hämta den teckning som syns i filmens slutscen.
Den här har jag ritat själv, berättar hon och visar upp den kärleksfulla teckning som avslutar den annars så brutala filmen.
Renaida gillar verkligen att måla. Hon är bra på att dansa också och så sjunger hon ofta. Ingenting är omöjligt för en nioåring med studs.
Så jobbar vi med nyheter