Resa från tvivel till tro

En nog så pretentiös titel tänker jag när boken kommer i min hand. Men den andliga resan visar sig ha mycket mänskliga förtecken. Sökandet blir en väg till ett rent fysiskt tillfrisknande för författaren.
Det är dagen före Arne Rebergs livsavgörande operation på sjukhuset i Zürich. Läkare i Sverige har gett upp men en specialist i Schweiz har åtagit sig att försöka operera bort tumören i skallbasen, som är så stor att den påverkar hela hans utseende.

Arne Reberg sitter i sjukhuskapellet, orolig och ångestfull. Han fäster blicken på kyrkofönstret föreställande Jakobs brottning med ängeln när han plötsligt hör sig själv uttala orden: ske din vilja?. I efterhand har han beskrivit ögonblicket som en total överlåtelse.
Det kändes som om jag skulle gå rakt igenom taket, berättar han från sitt hem i Gnesta om hur resan började.
Efter operationen, som gick mirakulöst bra, kunde han återvända hem. Jag var tillbaka i min gamla kritiska roll. Ett rannsakande av allt och alla, skriver han i boken. Samtidigt blev han nyfiken på vad det var som hänt honom där i kapellet. Journalisten i honom vaknade.
Ett minne av den blide men kloke biskopen Martin Lönnebo fanns i bakhuvudet sedan den tid då Arne Reberg var journalist på Expressen och skulle göra en intervju med honom. Sättet som den då blivande biskopen svarade på hans skjutjärnsfrågor gjorde ett starkt intryck. Efter 22 år tog han kontakt och bad Martin Lönnebo om hjälp att tolka det som hänt honom.
För jag saknade ord för känslan jag varit med om, säger han.
Det ska visa sig under resan med Martin Lönnebo att det betydelsefulla just är att släppa taget om det intellektuella förhållningssättet där ordet styr upplevelsen.
Martin Lönnebo lärde mig att Gud är mer hjärta än hjärna, förklarar Arne Reberg.
Han gör det med ett nyktert, osentimentalt konstaterande, där han sitter vid sitt skrivbord, fullbelamrat med böcker och tidningar. Många skrivna av honom själv.
Men innan Arne Reberg nådde fram konfronterade han biskop Martin med allt som rör religionen; frågor om Gud, Jesus, kyrkan, och hennes roll i politiken. Tecknet han fått i Schweiz blev vägen in mot ett större sökande. Och han provocerades av Martin Lönnebos fromhet och aldrig sviktande tro.

Martin Lönnebo som inte behövt några svårigheter för att nå fram till sin Gudstro blev en utmaning för Arne Reberg som själv haft en kaotisk barndom och ett vuxet liv med ständiga sjukdomar.
Men han var tålmodig som Gud Fader själv, i det bemötande han gav mig, säger Arne Reberg.
Att han beundrar Martin Lönnebo går inte att tvivla på. Han blev under resan en slags fadersgestalt för Arne Reberg.
Det låter kanske pretentiöst men de har ofta blivit så när jag skrivit om stora män, säger han utan omsvep, och nämner relationen han i tidiga år upprättade med Vilhelm Moberg.

Förklaringen till denna överföring ligger i hans barndom, berättar han. Även till hans opposition och känsla av utanförskap.
Den började där, min andliga resa och min sjukdom, säger han.
När Arne Reberg var sju blev hans mamma förklarad sinnessjuk och hela sin uppväxt fick han tillbringa i fosterhem.
Jag slutade gråta den dag mamma togs ifrån mig, berättar han och knackar med ena knogen mot pannan.
Det var just där i gråtkanalen tumören satt, skulle det visa sig mer än 20 år senare.
Jag var låst, knuten, Därför kunde jag heller inte bli frisk, säger Arne Reberg och medger att det kan låta flummigt men bedyrar att det handlar om mycket verkliga, konkreta saker.
Tack vare samtalen med biskop Martin fick han hjälp att lösa upp knuten. Genom att släppa på sitt försvar.
Jag fick lära mig att jag inte var ensam i den boxningsring där jag placerat livet, säger han.
De många samtalen mellan de två männen fördes i biskopshemmet i Linköping, i kyrkor, på järnvägsstationer och i biskop Martin barndomshem i Västerbotten. Sammantaget blir innehållet i boken en väv av de två männens liv. Den ene oändligt trygg i sin uppväxt och tro, den andre febrilt sökande. Varken svordomar eller provokationer från Arne Rebergs sida fick Martin Lönnebo att tappa fattningen. Liksom Gud inte övergav Job när han brottades med demonerna stod biskop Martin pall för både anklagelser och vrede.
När Arne Reberg stångas med sina ord eller känslan av brist på ord, svarar Martin Lönnebo; Man ska inte göra stora saker av mirakel. Det är större att ta ett steg i ren kärlek än att gå på vatten, och citerar därmed den judisk-franska författarinnan Simon Weil.
Man vågar påstå att det fyra månader långa samtalet var just ett steg i ren kärlek. Upplevelsen av resan påverkade Arne Reberg. Radikalt så att han blev friskförklarad men till personligheten inte till så stor förändring, påstår han.
Mer ödmjuk har han blivit och han bekänner sig kristen. När jag ber honom definiera sin tro, svarar han: Jag tror inte på Gud men vet att han finns.