Trots att jag inte själv ska upp på scenen så känns det att det bara är några minuter kvar innan klockan är sju. Skådespelarna blir allt tystare och när mörkret släcks bakom kulisserna tassar man runt och rabblar repliker, visslar eller ser till att ”bubba” in i det sista.
Att man, som det står i böckerna, kan skära tjocka skivor av den täta atmosfären är helt korrekt.
Skillnad var det när jag och Extra-fotografen Magnus Grimstedt dök upp på Nyköpingsteatern två och en halv timme tidigare.
The leading ladies var alla samlade vid det långsmala makeup-bordet i omklädningsrummet närmast bakdörren. Eftersom de inte har träffats sedan premiären, hela två dagar tidigare, fanns det mycket att berätta. En av de stora nyheterna var kanske att Linda Pröjtz-Ålund troligtvis brutit tån.
– Det hände när jag gick hem efter premiären. Jag såg inte trappan som stack ut på trottoaren och sedan låg jag där på backen, berättar hon.
Det betyder att Linda inte behöver krypa i militärscenen. Om hon ska kunna få på sig de högklackade skorna återstår att se.
Medan Linda, Anna Edman och Tove Zetterström Ålund penslar på mer foundation håller Malin Sjöström på att kliva i det första lagret scenkläder. Det är lager på lager som gäller för hennes del i första akten, liksom en hel del andra ombyten.
– Det är som ett maraton för mig innan pausen. Alla kläder som du ser där ute, det är mina, säger hon och trasslar på sig nätstrumpbyxorna.
Eftersom hon har så många ombyten är det det som är viktigast att fixa direkt när hon kommer till teatern. Att placera rekvisitan på rätt ställe så att hon bara kan greppa tag i dem när de behövs. På teaterlingo kallas det att ”bubba”.
Eftersom det inte finns någon personal som jobbar bakom scenen är det skådespelarna själva som har det ansvaret.
– Alla tar hand om sina egna grejer och ser till att de ligger på rätt ställe, säger Malin.
Tove har innan sminkningen i stället fokuserat på att värma upp. Dansat, hoppat, helt enkelt försökt komma i gång.
– Även om jag är yngst så är jag pensionärstel, säger hon med ett skratt.
Därför var hon inte helt förtjust över koreografens, storasyster Lindas, nya grepp att bland annat lägga in krypövningar på scenen och stoppa in henne i en jobbig sumodräkt.
Alla på teatern är antingen släkt med varandra eller nära vänner. Det var så revyn startade en gång i tiden också med en fest och ett utkastat ”Nyårsrevy, en sådan skulle vi väl lätt kunna fixa”. Nu är det fjärde året ensemblen arrangerar en föreställning.
Att det kan slita på familje- och vänskapsband är det ingen som håller med om. Tvärtom.
– Det kan vara tufft ibland, men det är en fördel också. Vi är så mycket längre fram i den här lära-känna-processen. Vi litar på varandra på ett helt annat sätt än vad man kanske gör i en annan produktion, säger Tove.
I det andra stora omklädningsrummet i teatern har Kjell Åkerlind, Kenneth Bodin och Lasse Ålund redan hunnit få på sig det lilla smink de behöver. Kenneth och Lasse har även klistrat på myggorna på kinden.
Kjell firar 30 år som revyartist, Lasse har hållit på i 20 och Kenneth har gjort fyra i Nyköping, men betydligt fler i Göteborg där han kommer ifrån. Det är alltså mycket erfarenhet som samlats mellan de fyra väggarna.
Skämten ligger nära till hands och det gäller att hänga med i ordväxlingarna.
– Just nu har vi nog alla en slags meditativ igångsättning. Sen träffas vi alla två gånger för att peppa varandra innan vi går in i egna bubblor, säger Kenneth som fixar till håret så att det ser så där platt och livlöst ut som det ska göra på scenen.
SN:s topprecension sätter extra press på ensemblen, men det finns fortfarande saker som kanske inte sitter som det ska.
– Jag missade i en av mina sånger. Jag tog om en rad två gånger, avslöjar Kjell.
För att inte glömma bort sig på scenen har han satt upp verserna till en av texterna vid en av sceningångarna.
Lindas sambo Lars Borg, musiker och producent i gänget, har fixat mat åt sin partner. Efter lämning av barnen hos farmor och ett vanligt jobb att sköta också är maten det som hamnar sist i att-göra-listan. Något som hon inte är ensam med, matsäck har de flesta med sig.
Kollegan Mats Wahlqvist (trummor) smyger in med en påse från ett känt hamburgerställe som nästan ligger vägg i vägg i med teatern.
– Kanske inte det nyttigaste, men man får lida för konsten, säger han med ett skratt.
Svårigheterna för musikerna i en revyföreställning heter tajming.
– Musikstilarna är pop och rock och till viss del jazz, så det gäller ju att man kan spela det, svårigheten ligger i stället i att man hela tiden måste vara fokuserad. Det går inte att börja kolla i mobilen, säger Mats.
Han har tillsammans med Fredrik Gustavsson jobbat fram många av låtarna i revyn. Ett jobb som tar tid, men som alltid är lika roligt enligt honom.
– Jag har varit i många olika revyer och det är alltid den senaste som är roligast. Det är svårt att titta i backspegeln för mig.
Halv sex har även de två sista skådespelarna med förnamnet Fredrik dykt upp; Gustavsson och Sundberg närmare bestämt. De har stjärnlogen, den mittersta alltså.
– Vi förbereder oss på ungefär samma sätt. Vi vill vara lite för oss själva innan, avslöjar Sundberg, som är rookien i gänget med bara tre revyföreställningar bakom sig.
För Gustafsson var premiärens stående ovationer ett bra betyg på textknåpandet under hösten.
– Man lägger ju lite tid på det här så det känns skönt att det var glada miner, säger han.
Blir det svårare för varje år att komma på något, eller lättare?
– Får man idé så brukar man få till det. Vi har ingen process så att vi sätter oss ned och jobbar utan när grejerna dyker upp så får man passa på.
En och en halvtimme innan ridåuppdragningen är det alltid gemensamt möte på scenen. Uppsjungning, genomgång och frågor ska dryftas på scenen. Lars meddelar att 84 personer köpt biljetter, Anna berättar att hon dragit på sig en förkylning och är rädd att rösten kommer att spricka i solonumret Dick-pick.
Det numret, samt det första och sista numret repeteras inför tomma stolsrader, dock med alla musiker på plats. Anders Wolf och Johan Blomgren har slutit upp och alla checkar sina instrument. Liksom de synkroniserade bugningarna som ska avsluta föreställningen. Det här har man inte tränat på så mycket.
På bakersta parkett sitter ljus- och ljudteknikerna Akira Öberg respektive Anders Jansson.
Anders har passat på att ta med sig en sallad som han hoppas slänga i sig innan ridån går upp.
– Jag har inte så mycket att göra i dag. Bara lite knappar som jag ska trycka på vid rätt tillfälle annars är allt förprogrammerat, säger Akira, som vanligtvis sköter tekniken på Teater Sörmland.
Men som vanligt när det handlar om datorer kan allt skita sig så klart.
– Visst då gäller det bara att försöka starta om datorn så snabbt som möjligt, säger Akira och småler.
Anders försöker i varje fall att minimera riskerna på sin avdelning genom att byta alla batterier i skådespelarnas mickar innan. Metodiskt tar han ut alla batterier innan han sätter i nya.
– De gamla batterierna använder vi under repetitionerna så det är inget vi slänger, påpekar han, medan Malin nappar åt sig sin dosa.
Tjugo minuter innan publiken får gå in och börja leta efter sina platser i salongen träffas alla på scenen; skådespelare, musiker och tekniker, för en sista uppladdning. Precis som inför vilken drabbning som helst finns det en ritual hur man taggar till. I det här fallet genom att hålla varandra i handen och göra raketen.
Sedan börjar den långa väntan. Kvarten innan ridån dras tillbaka är extrem lång.
– Det här är den värsta biten. Att vänta, säger Tove och berättar att äta smågodis är bästa sättet att fördriva tiden.
Minutvisaren tickar sakta framåt. Fredrik Gustavsson klagar på sin skjorta som inte släpper igenom någon luft utan mer känns som en regnrock, någon tar en sista runda in på toaletten och Kenneth ”bubbar” in i det sista.
Musikerna klättrar upp och in i sin smårum, Lars drar den första presentationen och så..., föreställningen kan börja!