Ridå för en symbolisk skatt som bara hindrar

Förmögenhetsskatten är snart historia. Allianspartierna är överens om att slopa den redan i år. Det är bra. Förmögenhetsskatten har länge varit en symbolisk skatt för dem som är relativt rika, men inte de riktigt rika. Därför har den också kallats frivillig, eftersom de med verkligt stora tillgångar har sluppit betala, för att inte driva kapital ut ur landet. Det har, trots det, ofta blivit så ändå.
Skatteverket räknar med att förmögenhetsskatten i kombination med den nyligen avskaffade arvs- och gåvoskatten har drivit några hundra miljarder kronor ur landet. Men undantagen har måhända begränsat omfattningen på kapitalflykten från Sverige.
Även socialdemokraterna har nog helst velat förpassa skatten till historien. Det kunde och borde ju ha gjorts när arvs- och gåvoskatten togs bort. Men eftersom man har använt och använder förmögenhetsskatten som ett retoriskt slagträ gentemot alliansen, att sänka skatten för de rika, så har man inte vågat sätta ned foten.
Finansminister Anders Borg ser bara vinnare med förändringen, eftersom det gynnar jobb och företagande. Kapital stannar kvar i landet och därmed ökar investeringarna och tillgången till riskkapital.
Argumenten för att plocka bort förmögenhetsskatten är välformulerade. Men frågan är varför man väljer att justera ned det skattegynnade pensionssparandet till 12 000 kronor om året, för att delvis finansiera den avskaffade förmögenhetsskatten.
Att arbetande människor sätter undan en del av sina intjänade pengar, i dundrande högkonjunktur, för att dryga ut sin framtida pension är väl snarare något som regeringen principiellt borde uppmuntra. Eget pensionssparande ger ju en känsla av att den extra ansträngningen lönar sig även på sikt. Å andra sidan utgör besparingen inget omfattande ingrepp i vardagen.
Statens finanser är ramstarka. Alliansen utlovar ytterligare jobbavdrag, riktat som tidigare till dem som har små- och medelstora inkomster, men dessa åtgärder kommer senare under mandatperioden. Allianspartierna vill inte gå in i nästa valrörelse utan att ha fullföljt vallöftet om tusen kronor mer i plånboken efter skatt för den som jobbar. Fokus ligger på valrörelsens budskap om jobb och företagande. Fackförbundet Saco har därför rätt när det begär besked om värnskattens framtid, även det är en skatt som begränsar drivkrafterna för arbete och utbildning.
Det ska löna sig att jobba lite extra, lite hårdare, lite mer. Det var anslaget i valrörelsen. Det är detta budskap som regeringen har att leva upp till.