Medan vi gnäller över att tågen är sena, kommer inga tåg alls i andra delar av världen. Medan vårt klimatsamvete får oss att släcka lamporna en lördagkväll, befinner sig miljontals andra i ständigt mörker.
Man ska alltså vara medveten om skillnaderna mellan i-lands- och u-landsproblem. Däremot finns det ingen anledning att hela tiden jämföra sig med dem som har det sämre.
Alla människor har en strävan efter att öka sin materiella standard. Bara den som har råd, kan säga att pengar saknar betydelse. Privilegiet att leva i ett rikt land, får inte förbjuda oss ifrån att skapa något bättre. Veckans nyhet ifrån Socialstyrelsen att andelen svenskar i fattigdom halverades mellan 1997 och 2007 bör inte heller hissas till skyarna.
Sveriges problem är inte den lilla del av befolkningen som lever på olika former av socialhjälp. Vår stora plump i protokollet är att medelklassen – i ett av världens i alla fall 25 rikaste länder – i väldigt hög utsträckning saknar eget sparande.
Tankesmedjan Timbro släppte nyligen en rapport som visar att vart femte svenska hushåll har svårt för att klara av en oförutsedd utgift på 20 000 kronor. Och när vitvarorna går sönder hjälper inga välfärdsskydd i världen.
Konsekvensen av att varannan svensk har en nettoförmögenhet under 60 000 kronor är att befolkningen blir ängslig, börjar se om sitt egna hus och skyller personliga misslyckanden på andra. Vi får ett samhälle i vilket grannen installerar larm på huset – men hamnar i ”Lyxfällan” när fakturan ska betalas.
Under tiden ropar den samlade vänstern efter högre skatter, medan den samlade högern ropar efter högre straff. Men ropen är dömda att misslyckas. För så länge vi lever i ett samhälle, i vilket en av fem måste låna för att köpa sig ett nytt kylskåp, finns ingen trygghet.
Innan medborgarna får makten över sina egna utgifter kan fattigdom aldrig bekämpas.
Till dess får vårt rika land, dras med en fattig befolkning.