När det finns tre presidieposter i en kommunstyrelse brukar majoriteten ta två (ordförande och förste vice ordförande) och minoriteten få en (andre vice ordförande). På så sätt markerar majoriteten att minoriteten har en plats i den demokratiska styrningen. Men likväl händer det ytterst sällan att minoritetens representant får leda ett möte.
I Oxelösund däremot, där lägger Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ändå beslag på allt.
Inom en aura av stalinism.
Officiellt heter det att S och V anser sig ha rätt till detta utifrån valteknisk samverkan. Och majoriteten kan förstås göra som den vill. Men det är inget annat än ett slag under bältet mot oppositionen. Möjligheterna till konstruktiva diskussioner över blockgränserna för kommunens bästa krymper drastiskt.
Det gynnar inte Oxelösund.
Möjligen lever Socialdemokraterna kvar i den tid då partiet hade egen majoritet, där kommunstyrelse och fullmäktige var formalia i väntan på att fastställa arbetarekommunens beslut. Men ett parti som gått stadigt bakåt sedan 1990-talets slut kan knappast ha missat förändringarna i opinionen.
Så när S nu måste luta sig mot V för att sitta kvar vid makten blir det sannolikt för svårt att dela broderligt på två poster. Så mycket tycker man inte om varandra.
Kommunalrådet Olov Zakrisson är en ny och oprövad ledare. Att då låta honom ha en Vänsterpartist som enda stand-in känns säkert kontroversiellt. ”Vi måste ha en röd ordförande”, som valutskottets och kommunfullmäktiges ordförande Mayvor Lundberg (S) säger till SN.
En S-röd alltså, inte V-röd.
Oppositionen – och dess väljare – blir då bara en fluga på maktens vindruta. Att kommunen var på vippen att målas om politiskt i senaste valet, spelar då ingen roll.
Ett parti som vill framstå som något annat än maktfullkomligt gör inte så här. Men vi ska inte vara förvånade över att det sker just i Oxelösund.
Olof Jonmyren