Rödluvan blir saga utan stämning

Twilight-regissören Catherine Hardwickes nya fantasi för trånande tonårsflickor är alltså en fristående tolkning av bröderna Grimms klassiska saga. Det fastslås, om inte annat, när Valerie i en helt onödig drömsekvens till slut får säga: ”Vilka stora tänder du har...”
Innan dess har jag mest suttit och irriterat mig på att skådespelarna ser ut som stela och utspökade Barbiedockor bland kulisser i en filmstudio. En ung flicka påstås ha dödats av vargen, men jag rycks inte med. Och jag skiter fullständigt i om Valerie väljer att rymma med den fattige skogshuggarhunken Peter (Shiloh Fernandez), eller finner sig i ett tvångsäktenskap med den mer välställde smedhunken Henry (Max Irons).
Riktigt paff blir jag dock först när pastor Salomons karavan rullar in i byn och Gary Oldman visar sig ha problem att gjuta liv i sin fanatiska varulvsjägare. Å andra sidan är det inte så konstigt, hans repliker är lika styltiga och fåniga som resten av den här fantasyrullen.
Det visar sig alltså att det inte är vargen som byborna har att frukta, utan en varulv. Ett monster som lever mitt ibland dem. Och en lång stund av handlingen ägnas åt att lista ut vem det dåligt animerade monstret är och varför Valerie kan prata med det.
Någon trolsk Twilight-stämning infinner sig med andra ord aldrig. För det enda som funkar i Red Riding Hood är soundtracket, där svenska Fever Ray har bidragit med en nyskriven låt.