Antingen har han smällt i din brevlåda – eller så har du sett hans signatur på insändarsidan i SN. För under sina år som brevbärare har han haft de flesta distrikten i Nyköping, men har tidigare även gått postrundor i Flen och Eskilstuna. Och sedan han började skriva insändare i början av 1990-talet har han varit en av de absolut mest flitiga.
– Ja, det har blivit hundratals, kanske tusen insändare genom åren. Ibland har jag skrivit en om dagen. Alla har så klart inte kommit in i tidningen, men jag har nästan alltid några liggande, säger han.
Vi sitter i köket i bostaden i Frösäng. Hunden Bamse sticker nyfiket upp nosen över bordskivan och går i tur och ordning och buffar på oss. Roland motiverar sitt snart 30-åriga insändarskrivande med att han hatar orättvisor.
– Jag vill att alla ska ha det bra och blir upprörd när folk far illa. En del har det kärvt nu och jag ser hur folk kan behandlas, säger han.
– Måste vi ha ett samhälle där vi mobbar varandra. Jag hör om det både när det gäller skolbarn och i arbetslivet. Vi måste börja vara lite snällare mot varandra, fortsätter Roland.
Men den utlösande faktorn var hans egen psykiska ohälsa som han blev sjukskriven för i början av 1990-talet. Hade han inte kämpat emot hade han blivit förtidspensionär innan han ens fyllt 50. I dag pratas det betydligt mer om psykisk ohälsa – men i början av 90-talet var det inte lika vanligt. Men Roland såg till att det syntes i tidningen.
– Det har blivit en större öppenhet nu, jag tror att det har blivit en brytning. Förr var det bara piller och elchocker och läkarna hade en enorm makt, säger Roland.
I ett land där det oftast är tabu att berätta vad man röstar på, vad man tjänar och hur mycket pengar man har, gör Roland tvärtom.
– Jag är motvalls i vissa frågor. Pengar är inte det viktigaste i livet så jag berättar det i protest. Jag har 90 000 kronor på sparkontot och snart får jag lägre pension. Och när det gäller partier har jag snart gått igenom allihop utom SD. Det här valet har jag sagt att det blir sofflocket, men det har jag sagt förut. Det är en bit kvar till valdagen.
– Men det går inte alltid i arv. Min äldste son skulle exempelvis aldrig berätta sådant här. Gumman brukar säga till mig att ”du är så ärlig att du är dum”.
Och 70–årsdagen då? Roland säger att det inte känns någon större skillnad.
– Jag hade en livskris vid 50, men nu är livet skönt. Det är en fördel med att vara pensionär. Då är det inte så mycket sorg och bedrövelser. Det är alltid roligt att åka till sina barn och se barnbarnens utveckling. Nu börjar man få svar tillbaka. Det är härligt.