Så blev det i går i Culturum. Fast som konsert, utan dans. Nostalgin kopplade greppet och det VAR bättre förr. Fast jag inte ens var född under storbandserans guldålder. Inte påtänkt ens. Men det finns överföringar från stenkakor och fantastiska filmsnuttar som visar inte bara banden och deras kostymer utan också deras vokalister och till och med showdansare på scenen.
Vi kan i dag beklaga att det var en manlig värld med ibland töntiga sångtexter för oss i dag, och med skillnad mellan svarta och vita. Och att alla rökte (och trodde det var ofarligt), även på dansrestaurang och konsert. Och att droger förekom.
Men låtarna och sångerna har överlevt. I går kom de i rask följd ett dussin i varje halvlek med korta och effektiva presentationer av Jan Slottenäs – lite mer hade jag velat veta ibland. Men högt tempo är samtidigt bra. Dock minns jag bara en enda kvinna, nämligen Ruth Lowe och hennes sång I Never Smile Again för Tommy Dorsey. Så det blir bakläxa att leta fram kvinnors låtar och orkestrar.
Stolt kan man förstås ändå vara som svensk över att Jan Slottnäs efter många år numera har licens på att leda sin egen Gleen Miller Orchestra.
Visst är det ett klingande museum att höra honom och bandet, men det är originalnoter och tidstroget i soundet.
Och klangen förutsätter en sådan uppsättning musiker som han har, samspelta i fraseringen och tätt, tätt i sektionernas klang. Solona ska oftast vara korta eller mycket korta men effektiva.
Glenn Millers eget sound handlar ju mycket om att ha en klarinett som leder saxofonerna, i går var det även två ibland och vid ett tillfälle fyra plus en bassaxofon. Mmmm. Då blir det omväxling och kattmjukt. Och solona på trombon är varma i klangen, förföriska också genom sitt stora vibrato, ibland högt uppe i den svårspelade höjden, men det ska inte märkas!
Roligt i går var också nyheten med att Jan Slottenäs valt att hylla inte mindre än 14 andra bandledare och deras orkestrar och repertoar.
Ofta hade även de signaturmelodier som vi som publik kände igen även i går, låt vara att man ibland inte hittade namnen i minnet. Men Benny Goodmans lät underbar som alltid med Klas Lindquist på smeksam klarinett. Trumpetaren Harry James hörde ihop med Ciribiribin, och i går lät det nästan som han.
Kul att också Charlie Barnet fick höras med sin eleganta Skyliner. Likaså Cab Calloway med busigt showiga The Jumpin Jive. Och så fick bandets motor, trummisen Mikel Ulfberg komma loss med mullrande pukor när det handlade om förebilder som Gene Krupa och Buddy Rich. Men inga solon på sex minuter som med sådna trummisar.