Här finns en berättelse. Ett jag. Liv. Liv är 23 år och lämnar sin småstad och sin före detta pojkvän bakom sig och flyttar till storstaden och en praktikplats på ett Fint och Viktigt Kulturbärande förlag.
Ester Roxberg, som tidigare gett ut ungdomsromanen ”Antiloperna”, har själv jobbat inom kulturbranschen som volontär, praktikant och anställd. Här begår hon ett oerhört snyggt lustmord på en självgod bransch. Liv praktiserar på ett förlag vars chef pöser över av sin egen förträfflighet. Som äter praktikanter och anställda till frukost, för att prata sitcom-språk. Självklart ska Liv ställa upp dygnet runt, utan ersättning, blott för den stora ynnesten att få vara en del av detta fina och storslagna.
Liv är ett ingenting, hon är ensam i staden, ensam i sin lägenhet, ensam på kontoret. Hon gör allt för att göra rätt, för att få stanna kvar inne i värmen. För att kanske, eventuellt, sedan, få en tjänst. Liv har ingenting att sätta emot. Hon jobbar hårt, mycket, har ansvar. Men hon har ingen lön och när som helst kan hon bli ombedd att sluta.
På det sättet är ”Fågelhuset” ett inlägg i debatten om ungas villkor på arbetsmarknaden, och kan gärna läsas parallellt med antologin ”Skitliv” som kom för ett par månader sedan.
”Fågelhuset” handlar om detta och den handlar om Liv. Om mannen som hon träffar på kontoret, han som kallar sig Lou efter Lou Reed och är en stor skit (missförstådd poet) men som hon är med ändå. Kanske för att han är den enda levande varelsen som intresserar sig för henne. Kanske tycker hon om honom.
Liv tappar kontakt med verkligheten. Först med sig själv, sedan med resten. Hon försvinner. Utbränd? Hon jobbar på. Boken flyger. Ester Roxberg är surrealistisk på ett torrt och avskalat sätt. Det är bra. Det är väldigt bra till och med och det gör mig glad, för att det är roligt och för att det är annorlunda, eget. Jag vet inte många svenska författare som tar ut svängarna åt just det hållet.
Ester Roxberg har ett bra och distinkt språk, med helt egna liknelser (“blodfull som en allmogebyrå”). Jag skulle kunna kalla stilen elegant, om det inte lät för tjusigt. Eller delikat, om det inte lät för ömtåligt. Eller skarpskuren, om det inte lät för... konstigt.
”Fågelhuset” är en rolig och absurd bok. Bara denna lilla återkommande sak som alla sms Liv får av sin chef. Först någon idiotisk förfrågan om julpynt eller en jättestor uppgift som ska vara klar genast och så avslutas de, alltid, med “kram chefen”.
Roligt om klivet in i vuxenvärlden
En del böcker är lätta. Liksom med inbyggd luft. Meningarna väl avvägda, orden väl utvalda. När berättelsen rör sig framåt är den hela tiden en bit ovanför marken. Den flaxar inte okontrollerat högt uppe i luften. Nej, tvärtom. Ester Roxberg styr med fast hand sin berättelse och sina ord i ”Fågelhuset”, hennes vuxenromandebut, och hon gör det säkert, klart, lätt.
Så jobbar vi med nyheter