Det var lite av en tillfällighet som gjorde att 2016 års Jenny Lind-stipendiat, Karin Osbeck, upptäckte att hon begåvats med en bra röst. Under en gitarrlektion för drygt tio år sedan bad nämligen hennes gitarrlärare under en gitarrlektion att testa att sjunga lite till kompet. Karin fastnade direkt.
‒Jag blev helt hooked och kände direkt att jag hittat min grej. Efter lektionen gick jag hem och sjöng i flera timmar. Det var en häftig känsla att känna att man kan använda rösten på det sättet, säger hon.
Karin Osbeck bytte ut gitarrlektionerna mot sång och på den vägen blev det. Gymnasiet gick hon på Lilla Akademiens musikgymnasium i Stockholm, för att fortsatta med folkhögskolestudier på Vadstena sång- och pianoakademi och just nu är hon inne på sluttampen av sin kandidatexamen på Operahögskolan i Stockholm. De många åren av studier har gett henne självförtroende men också inblick i hur hård konkurrensen i den klassiska världen är.
‒Även om det är en trygghet att veta att jag bär på en bra röst, finns det så många som är bra. Därför måste man hela tiden fortsätta att utveckla både rösten och det sceniska uttrycket.
Vad är din styrka som mezzosopran?
‒Mitt uttryck och det sceniska arbetet, att jag har närvaro i ord och musik. Uttryck handlar mycket om närvaro.
Matilda Lindholm tar Maria Callas som exempel på en operasångerska som inte ansågs ha det mest stabila tekniken i sitt sångutövande, men som ändå alltid fick publiken att gråta under hennes storhetstid.
Karin Osbeck hoppas att söndagens romanskonsert ska erbjuda den typen av närvaro. På programmet står Schumanns "Frauenliebe und -leben, op. 42" som när det skrevs på 1800-talet ansågs vara ett mycket modernt verk.
‒Texten kan tyckas gammalmodig i dag, men den handlar om en ung kvinna som blir förälskad i en högburen man. I stycket får vi följa hennes känslor tills han dör. På 1800-talet beskrevs inte en kvinnas lustar och begär på det här viset och den ansågs vara både modern och kontroversiell.