Ronny Eriksson är navet i Euskefeurat

Det tog några år innan jag förstod att det var en finurlig omarbetning av en sång som egentligen hade sina rötter i Piteå. Ronny Eriksson skrev den, och Euskefeurat spelade in den redan i mitten av 80-talet.
Man kan säga att den är en typisk Euskefeuratlåt. Glesbygd, klasstillhörighet och hårt arbete är hörnstenar i bandets reportoar. Sättningen har varierat genom åren, men till Nyköping är det sex medelålders män som utgör laguppställningen.
Det ska sägas direkt, Euskefeurat har gjort bättre spelningar än fredagens ganska välbesökta. Därmed inte sagt att det är dåligt. Bandet har en väldigt hög lägstanivå, så det är ingen fara. Men lite lojhet och ofokus kan man allt skönja emellanåt.
Sånger från Hotaheiti är en allvarlig föreställning. Glättigare nummer har fått stå åt sidan för budskap och eftertanke. Ett vågat val när man underhåller en fredagstrött publik. Förhoppningsvis är det medvetet. Ibland behöver man helt enkelt övertyga folk om orättvisor och missförhållanden. Där håller Euskefeurat proggens fana högt. Utvisade flyktingfamiljer och NATO-övningar på svensk mark tolererar man inte.
Ronny Eriksson blir självklart navet som föreställningen snurrar runt. Han kan konsten att få publiken att komma i stämning när det varit alltför molligt, och stundtals känns det som hans egen stand-up med komp. Att kungen är scout visste väl alla, men att det är bäverpatrullen han är med i kanske var nåt nytt. Och jobba med undertexter är inget man gör norröver. Man säger det man vill ha sagt, så är det. Och när han mot slutet med ljus röst berättar en lång skröna om fåglar som kan backa ut ur blommor får han välförtjänt en av kvällens största applåder.
Euskefeurat är dock inte bara Ronny Eriksson. Bengt Ruthström är den som är bandets bästa sångare. Med klar och allvarlig röst blir hans sångnummer de bästa i föreställningen. När han framför ”Gode gud i ahimmelen” sitter stora delar av publiken med gåshud.
En kul detalj är också att alla i bandet ständigt byter instrument. Det är girarrer, mandolin, el-och ståbas, tvättbräda, munspel, fiol och trummor som rättvist ska fördelas mellan musikerna. Visst tar det lite tid, men Ronny Eriksson ska ju ändå prata så det är inget som stör.
Euskefeurat återkommer ofta i sina texter till vikten av att ta hand om arvet från och värna om sin hembygd. Om vi inte stannar, har våra grannar inga grannar skaldar bandet i Vischan-Blues.
Och låten som verkligen sammanfattar det hela är det naturliga sista extranumret ”Det är hit man kommer när man kommer hem”. Den är vacker som få och tänkvärd. Och då kan jag ta att bandet hoppade över låten om Charlotte Perellis domningar i foten, för ibland kan det trots allt sitta fint med lite allvar.