Rörig resa med Peer Gynt

Det är en mer än hundra år gammal mastodonttext som återuppstår i nya versioner och den som hade premiär i lördags på Stockholms stadsteater är kraftigt förkortad och mycket bearbetad. Det har sina sidor: det tar dryga två timmar i stället för det dubbla men det blir ändå rörigt och svårbegripligt. 
Lars Forssell har gjort den svenska grundöversättningen och det märks: en text fylld av språklig uppfinningsrikedom.
Regissören Katrine Wiedemanns tolkning är drömspelsartad där de olika gestalterna rör sig fram och tillbaka med Magnus Krepper som magnetiskt centrum. Han är imponerande genom hela föreställningen, med extrem känsla för rytm och riktning. Hans dansanta energi känns omedelbart. Krepper fyller Peer Gynt med mänsklighet, kluvenhet och grymhet. Vad innebär det att vara sig själv? Hur anpasslig ska man vara? Trollens motto – att vara sig själv nog – är kanske hållbarast? Krepper får stå där på alla fyra med ett sopskaft upptryckt i rumpan som trollsvans.
Runt Krepper rör sig övriga skådespelare i flera roller. Sven Ahlström är Böjgen och en maffig djävul, Maria Salomaa spelar den evigt väntande, kärleksfulla Solveig, Anna Åström en kul och sammansatt Anitra, Jakob Eklund gör Dovregubben med kraft.
Inledningsscenen är lysande och här finns bra enskild-
heter men som helhet håller inte föreställningen. Den blir okoncentrerad och tappar kraft. Sex och begär får ta plats och här finns många komiska inslag men det blir ändå för mycket yta och för lite beröring för att Peer Gynts livsresa ska nå fram till stor dramatik. Lars Rudolfssons lysande tolkning, med Dan Ekborg i huvudrollen, som gavs på Stadsteatern för några år sedan känns fortfarande.