Skådespelarna i denna blandning av live action och datoranimation är dessutom många. Så det är inte det att illusionen ständigt bryts, den infinner sig helt enkelt inte.
Historien tar sin början på Påskön. Där bor Påskharen som förväntar sig att hans son, PH, en dag ska ta över och bli chef över alla påskkycklingarna i den färgsprakande och lockande godisfabriken.
PH har dock helt andra planer än att tillverka chokladharar och leverera påskägg till barn. Han vill bli rocktrummis.
Så han sticker till Los Angeles och kräver att Hugh Hefner ska släppa in honom på Playboy Mansion, eftersom dess emblem är en bunny. Men istället blir den talande haren påkörd av den stressade och arbetslöse slöfocken Fred (James Marsden), som precis har bråkat med sin pappa (Gary Cole) om vad han ska göra med sitt liv. Det blir inledningen på en udda och komplicerad vänskap.
Men särskilt underhållande är det inte. För trots att till exempel David Hasselhoffs medverkan så klart är till för att roa den vuxna publiken, så blir filmen varken cool, charmig eller rolig, utan bara evighetslång och uppskruvad.
Påsken är dessutom ingen lika stor, magisk eller kommersiell högtid som julen, hur mycket filmmakarna än försöker få Påskharens godisfabrik att påminna om Tomtens verkstad.
Och jag tvivlar på att svenska barn kommer att kunna känna igen sig i Freds relation till Påskharen. Eller att de ens får ut något av den onödigt röriga handlingen.
Rörigt i Påskharens godisfabrik
Grrr, vad irriterande det är med svenskdubbade skådespelare. Ljudet har fel klang, rösterna är för hurtiga och någon synk mellan läpprörelser och ord finns förstås inte.
Så jobbar vi med nyheter