Det är jul hos familjen Eicher. Det är virvlande snö i luften, fantasieggande paket under granen, julkrubba på pianot, levande ljus och svanformade petit-chouer. Och en julpjäs, skriven och regisserad av familjens stora konstnär, nioåriga Annabel.
Med Annabel på scenen finns hennes storebror Hart och familjens hund Duty, och Annabels docka, och storasyster Grethe, som får en stum roll eftersom hon inte riktigt är som hon ska. I publiken sitter mamma Asta och en trogen vän till familjen, Charles O’Boyle, som inväntar ett lämpligt tillfälle att fria.
Men Asta, som är änka sedan några år tillbaka, har andra planer. För att säkra sin och barnens ekonomiska trygghet tänker hon gifta sig med en man som hon har lärt känna genom en kontaktannons. De har aldrig träffats, men han (Cornelius) skriver så fina och inkännande brev. Snart ska han komma och hämta dem.
Jayne Anne Phillips bygger sin senaste roman kring ett verkligt rättsfall. De fyra medlemmarna i familjen Eicher, som så kärleksfullt bäddas in i bomullsidyll i de första skimrande kapiteln, hittades sommaren 1931 nedgrävda på en tomt i den lilla orten Quiet Dell i West Virginia. Mannen som Asta Eicher hade brevväxlat med, hennes räddande ängel, blev i stället hennes plågoande och mördare.
Denna mycket ruskiga historia får naturligtvis en ännu större chockverkan i och med att den också (i allt väsentligt) är sann. Phillips använder sig mycket effektfullt av den dokumentation som finns att tillgå: brev, tidningsartiklar och rättegångsprotokoll. Och så fabulerar hon lite själv, först i den långa inledningen, som känns lite överlastad men som också gör personerna till något mer än anonyma mordoffer i en braskande tidningstext. De får en sorts liv.
Sedan hittar Jayne Anne Phillips på två journalister, varav den ena är en ensamstående kvinna som blir starkt gripen av familjens öde. Sedan hittar hon på inte bara en kärlekshistoria utan två, båda med olika slags förhinder. Och en föräldralös pojke som behöver ett nytt hem. Och en övergiven hund som behöver ett nytt hem. Och så håller det på, tills det man trodde var själva romanen nästan försvinner i ett moln av feel-good.
Det som är bra är fortfarande väldigt bra. Problemet är bara att de olika stilarna och syftena krockar med varandra. Dramat blir melodram, och till slut vet man inte riktigt vad man ska känna av allt som Phillips tycks vilja att man ska känna.
Jag (och säkert många andra) trodde att "Berättelsen om Quiet Dell" skulle vara lite som Truman Capotes klassiker "Med kallt blod", och det är den, fast med fatsuit.