Rymma från ansvaret
Erikssons slutsats är att det behövs någon som pekar med hela handen, vilket har en förbluffande likhet med hans egen ledarstil. Lösningen skulle vara ökat ministerstyre. Bristen på ledarskap är genomgående i Erikssons kritik av kriminalvården. Fattade beslut följs inte och reglerna efterlevs inte. Det finns en tydlig tendens att ansvaret hamnar hos någon annan, skriver han. En justitieminister exempelvis kan skylla på en generaldirektör.
Det är inte unikt för kriminalvården. När flodvågen svepte med sig hundratals svenskar hänvisade statsministern till resebyråerna. Att 4 000 hushåll fortfarande är utan ström, fyra veckor efter stormen, gör ansvarig minister upprörd men själv tar hon inget ansvar. Det finns ett tydligt mönster i vårt sönderorganiserade samhälle. När det verkligen kniper är det ingen som tar ansvar.
Sverige har en unik struktur med små svaga departement och stora starka ämbetsverk. Det är något som Sverige gärna framhåller i internationella sammanhang, och som har fått sin legitimitet genom statstjänstemännens oförvitlighet. Myndigheterna har stor makt men dess tjänstemän förväntas arbeta opartiskt och regelrätt. Med tiden har den socialdemokratiska regimen kompenserat olägenheten att inte få lägga sig i, genom att tillsätta pålitliga socialdemokrater som ämbetschefer. Därigenom kan man styra utan att för den skull ta ansvar. För vi har inte ministerstyre i landet.
Därför fick Lena Häll Eriksson, kriminalvårdens förra s-märkta generaldirektör, problem när hon skulle vara lojal med regeringen och samtidigt hävda sin myndighets intressen. När det blev en rymning för mycket var det hon och inte justitieministern som fick sparken. Hon var lojal.
Brister i ledning och respekt för beslut löser man inte bäst genom ökat ministerstyre. Det gör man genom att återupprätta ämbetsverkens heder. Det får bli ett slut på politiska utnämningar.
Catharina Håkansson
Så jobbar vi med nyheter