S vill gå åt höger och åt vänster – samtidigt

I avsaknaden av en hårdför S-ledare som håller fraktionerna på plats i Machiavellisk anda, är Socialdemokraternas splittring tydligare än någonsin. Att vara ett stort parti som samlar i bland även rakt motsatta viljor, är inte enbart negativt. Men det gör politiken svår att uppfattas som entydig.
Mona Sahlin går samtidigt en kamp för att framstå som ansvarstagande och kompetent inför väljarna. Förtroendesiffrorna är inte smickrande och hon får även kritik från nära håll.
Ett antal röda LO-fack kritiserar henne (SvD 28/10) för att ha accepterat stora delar av Alliansens politik – och allra särskilt dess jobbpolitik. De har inte bara en poäng. Det är så. Men det är ett strategiskt smart agerande.
Sällan har Moderaterna ägnats så mycket utrymme vid ett inledningstal på en S-kongress. Socialdemokratin har förlorat makten över problemformuleringarna till Alliansen och väljarskaror till Moderaterna. Arbetslinjen, med fler i arbete och färre som sitter fast i socialförsäkringssystemen, är en allianspolitik. När S nu drar fram under parollen ”Jobben först” – frågar väljarna: ”vilka jobb?” Där har partiet faktiskt inget direkt svar. Slagordet bygger på att väljarna tror på löftet, utan detaljer.
Helhetsbilden av S-politiken är inte precis jobbfrämjande. Det är fortfarande större stat före fler företag.
Inte heller har partiet efter valförlusten förmått att sätta jobben först. Det var bara fel på jobbavdraget, tills partiet accepterade det steg för steg. Det var nej, nej, nej till rehabiliteringsreformerna som Alliansen införde. Dessa har brutit den sorgliga trenden med höga sjukskrivningstal, allt fler förtidspensioneringar och omfattande hinder för att komma tillbaka i arbete.
S-parollen har förblivit De gamla systemen först. Det är inte troligt att Mona Sahlin förmår att bryta den trenden.
Samtidigt vore det fel att påstå att partiet inte försöker förnyas. Det är en förnyelse främst i retoriken, hittills inte i politiken. Traditionalisterna går bara att förflytta i små nätta steg. Minns vad som hände när Mona Sahlin dumpade det givna sänket Vänsterpartiet från samverkansplanerna.
Hon tvingas jämka mellan viljor som drar hårt åt olika håll. Partiet ger intryck av att vilja gå åt vänster och åt höger – samtidigt. Åt vänster för att tillfredsställa de egna socialisterna och åt höger för att charma mittenväljarna, inte minst i storstäderna. Risken är uppenbar att det blir på stället marsch.