Så blev jag borgare!

Övrigt2009-05-03 22:41
Redan som 15-åring fick jag mitt arbete. Att vara sosse och tillhöra facket var en självklarhet. På 60- och 70-talet var (s) ett arbetarparti och facket stod alltid på arbetarnas sida.
Minns när jag inlagd på psykkliniken i Nyköping ringde Statsanställdas Förbunds ordförande Gustav Kolare. Berättade att jag var sjuk men ville tillbaka till mitt jobb. Kolare var en god människa och uppmuntrade mig minns jag. Första gången jag började tvivla på (s) var nog 1987. Vi fick tre barn på tre år och min sambo ville helst vara hemma. Det gick ju inte med min ynka lön. Kunde vi inte få våra skattepengar själva, funderade jag?

Vid ett val var jag i (s) valstuga i Hallstahammar och blev nästan lynchad för mina åsikter. Så kom arbetarkommunens ordförande och undrade vad vi diskuterade. Jag som alltid röstat (s) blev kallad borgare. Ordföranden sade att hans dotter hade precis mina åsikter. Vi måste värna arbetarklassen, sa han vidare. Det blev dödstyst i valstugan.
Sen kom min sambos konflikt med SKAF 1990. Den arrogans dessa människor visade oss var skrämmande. Då beslöt vi oss för att sluta rösta. Mor och far röstade alltid borgerligt trots att de var lågavlönade. De menade att företagen och företagandet var grunden för vår välfärd. Jag menade att det var arbetaren.
Vi hade livliga debatter hemma minns jag. Mor och far ler nog i sin himmel nu när jag anammat deras filosofi. En kamrat från mina år i Eskilstuna bytte arbetsgivare från offentligt till ett privat småföretag. Han sa att plötsligt blev jag uppskattad.
Utan ett starkt näringsliv får vi inga pengar till vård, skola och omsorg. Men det är facket alliansen kan tacka för sex nya röster. Det känns skönt att äntligen hitta rätt och erkänna att jag hade fel. Å andra sidan för att citera mamma man blir klokare med åren.

Roland Karlsson
Oxelösund
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om