Så har Sverige fått en ny folksport

Plötsligt är Svensson expert på tresteg. Han vet nästan exakt på centimetern hur långt Christian Olssons förstasteg var och hur oerhört det var att se hur fenomenet Jonathan Edwards tredjesteg bar honom nästan ända fram till 18 meter och ett välförtjänt VM-guld.
Christian Olssons VM-silver gav Svensson en ny folkhjälte, från doldis till kändis över en natt. Christian Olsson kommer att hamna i samma fokus som Magdalena Forsberg, skidskytten som är älskad av alla.
Svensson behöver hjältar, det får oss att må bra och få möjlighet att sträcka lite på ryggraden och känna oss så där riktigt stolta.
Men, varför finns de svenska finalhoppen i grenar som tresteg, höjdhopp och 110 meter häck?
Varför har de enda stora framgångarna, och internationella mästerskapsmedaljerna, de senaste 30 åren vunnits i grenar som 3 000 meter hinder, 400 meter häck, höjdhopp, stavhopp och diskus?
Tekniskt avancerade grenar visserligen, men dessvärre också statusmässigt, möjligen med undantag för höjd och stav, i friidrottens andra division.
Varför vinner inga svenskar guldmedaljer på 100 meter, eller 400 meter eller 800 meter eller den läckraste av alla löpningens distanser, 1 500 meter?
Hur kan det komma sig att inte en enda svensk de senaste 45 åren har kunnat vara med och slåss på allvar om medaljer på 5 000 och 10 000 meter?
Den vanligaste förklaringen brukar vara att dagens svenska ungdom är för lat för att underkasta sig den stenhårda träning som krävs för löpningens längre distanser.
En annan teori är att det genetiska arvet har gett öst- och nordafrikanerna den fysik som krävs för att löpa långa distanser. Jägarfolk på savannen och i de stora ökenlandskapen har utvecklats till snabba och uthålliga individer. Kenyaner, marockaner och etiopier har dominerat de långa distanserna de senaste decennierna.
Samma teori menar att Västafrikas djungler har format de människor som är förfäder till dagens sprintfantomer från Västindien och Nordamerika. I de täta skogarna är kvickhet och styrka livsviktiga egenskaper, uthållighet är mindre betydelsefullt.
Möjligen är det sant, i vilket fall är trenden tydlig att friidrottare från norra Europa och det vita Nordamerika får allt svårare att hävda sig i slätlöpning, vare sig det är sprint- eller långdistans.
Istället är det tekniska grenar som hopp, kast och häcklöpning som ger den rika världen en möjlighet att hänga med i medaljstriden.
Och visst är tresteg mulligt, säg inte annat. Jonathan Edwards må se ut som Mr Bean men fjärran från en fjant, istället är han en av idrottsvärldens mest sympatiska personligheter. Christian Olsson visar sig också vara ett massmedialt fynd, lättpratad, ärlig och rak, guld värt i mediatider.
Slutligen, varför valde man att lägga friidrotts-VM i Edmonton, av alla ställen på jorden?
Har ni sett de gapande tomma läktarna, alla tusentals sittplatser som bara finns där, trots att det är VM-finaler och prisutdelningar och nationalsånger?
När jag satt i Göteborg för sex år sedan och trängdes i solgasset på Ullevi var det spikat, utsålt, festligt. Ett minne för livet när Morceli vann 1 500 meter och kastade en slängkyss till publiken. Den stämningen tycks fjärran i Edmonton.