Tänk att den gamle Brahms ändå kan låta så ungdomlig. Härligt också att Mozart fick så mycket kraft och klarhet. Det var sedan svårt att somna i går kväll för alla teman som jagade varandra och Atterbom som smågrälade med Tegnér. Och ibland är det riktigt bra med att leta på Internet. Viktigast var dock den briljante Brahms.
Visst ser det ut som en konstig sammanfattning av lördagens konsert, men allt kommer att hänga ihop, jag lovar.
För Filharmoniska Sällskapet blev det ett verkligt kvalitetsbevis och en härlig slutkläm på spelåret i Culturum. Fullsatt hade varit rimligt för en konsert som denna, men tyvärr hade det gladeligen rymts tvåhundra till i publiken.
Här kan det vara min plikt att påminna alla kultur- och musikintresserade om vikten av att komma och lyssna så länge som vi faktiskt har livs levande symfonisk musik i Nyköping. Här ska dock inte spekuleras i orkesterns framtid eller ekonomi. Jag vet bara att det i lördags syntes ett tiotal nya musiker i orkestern, och de som var inlånade brukar kosta en vacker slant, som jag hoppas arrangörerna hade råd med. Så hördes det också på resultatet redan före paus med Mozart, och för Brahms efter paus var det nog helt nödvändigt med förstärkningar.
Ja, i Jupitersymfonin hade det inte skadat för konturerna och klangen med ytterligare några fioler för att balansera alla festliga fanfarer och allt det grandiosa från bleckblås och pukor. Kanske kunde man då lättat upp, spelat mindre med ”kniven på strupen”, som det kändes.
Samtidigt var det imponerande hur Lennart Falkebring och orkestern höll ihop allt till en mycket njutbar insats med en kraft och klarhet som Tegnér hyllade som apollinisk. De skuggor som Atterbom efterlyste i sin kritik av Epilogen hörde vi också i ställena av moll och demoni i själen.
Sist höll alla tungan rätt i mun i den extremt komplicerade finalen med sina fyra olika teman som bearbetas och jagar ifatt på ett sätt som trotsar varje beskrivning, utom i doktorsavhandlingar. Mozart har aldrig överträffat detta, och mot slutet är hans djärvhet häpnadsväckande med kromatiska basgångar och ackordföljder så man svimmar.
Vad spelar man sedan efter all denna C-dur. Jo, Brahms dubbelkonsert i A-moll. Men bara med en orkester som överträffar sig själv som i lördags och om det finns två sådana suveränt samspelta solister som nu, som lyckades med det härliga att göra denna sena komposition av den tidigt gamle Brahms så ungdomligt briljant och ljus.
Eller var det jag som blev lurad av den makalöst silverglänsande tonen ur Johan Dalenes fiol? Och av den lätthet att spela det svåra som redan Mozart berömde hos en samtida violinist. Mer av det mörka kom förstås från Daniel Thorells cello, men även den hade ett himmelskt ljus så att båda solisterna lät som en och man inte tänkte på när cellon faktiskt låg över fiolen i tonhöjd.
Sist roade de oss med Always on Time (2001), ett avsiktligt virtuost extranummer av australiensaren Matthew Hindson (som jag googlade fram.) De borde få komma tillbaka bara de två med sådant som Ravel, Kodály, Schulhoff och Honegger.