Så vill jag tänka mig kärleken

Jag vill gärna stå på gatan här och frysa
För att få se två fönster på en gavel lysa
Den som bor där inne är mig mycket kär
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där
Jag vill gå till hörnet, jag vill långsamt vända
Så jag får se dig skymta fram kanhända.
Att du är så nära. . . varför står jag här?
Jag blir sjuk i hjärtat när det lyser där.

Karin Boye. En personlig favorit. Jag kan nästan se dem där framför mig. Jag föreställer mig båda personerna som kvinnor. Kanske för att Karin Boye tog sitt liv av kärlek till en
annan kvinna. Tänk er dikten så här:
Den ena stående på gatan, mitt i vintern, nån gång i januari skulle jag tro. Klockan är runt niotio på kvällen. Den är nog en tio minusgrader utomhus, kanske har det precis snöat och snön är precis så vit som orörd som nyfallen snö ska vara. Hon har stått där, utanför huset, ett tag nu, och kylan börjar göra sig påmind. Hon viker upp kragen på sin kappa så att det blir som ett extra skydd utanför halsduken, sedan stoppar hon händerna
i kappans fickor. Höjer axlarna lite och ryser. Blåser ut röken som skapas av årstidens klimat. Stampar lite med fötterna för att hålla igång blodcirkulationen. Men egentligen gör det ingenting att hon fryser, för i huset en liten bit framför henne bor någon som håller henne varm, inombords.
Om någon eller några passerar henne så lägger de inte särskilt mycket märke till henne, de tror säkert att hon väntar på någon. Och på sätt och vis så gör hon ju det, men antagligen inte i den bemärkelsen som de passerande tror.
Hon går ett par steg, blickar upp mot huset och går sedan en bit till. Nu kan hon se fönstren där det lyser titta fram lite runt hörnet, där på gaveln på det röda huset av trä med svarta takpannor, som är så speciellt för henne. Hon går ytterligare lite närmare, så hon ser gaveln med de lysande fönstrena ordentligt.
Hon vilar blicken där ett tag, på den röda gaveln, och blickar sedan upp mot himlen.
Himlen denna kväll är alldeles klar, och man kan se alla stjärnorna tydligt. Stora karlavagnen, Orions bälte och Lilla björn. Sakta vänder hon blicken mot gaveln och de två
lysande fönstren igen. Ingen syns till. Gatan är tom.
Hon vickar försiktigt på tårna där i sina bruna kängor och tänker att hon borde ha tagit sockor.
Samtidigt som hon åter ser mot gaveln känner hon ett stick i hjärtat. Hon vänder sig sakta om med sänkt huvud, och går därifrån, men med vetskapen om att hon kommer att stå här i morgon kväll igen.
Varför står hon bara där? Varför går hon inte fram och knackar på dörren, och kanske blir insläppt? Vad är det som hindrar henne?
Endast hon själv vet. Och det är det som jag tycker är så vackert med just den här dikten, när det finns miljontals andra om kärlek. Den lämnar något kvar obesvarat, lite mystiskt på något sätt.
Det är nog så jag trots allt
vill tänka på kärleken, lite
mystisk, att det inte går att förstå sig på den, den bara dyker upp, och man är helt maktlös. Och det är det som gör kärleken till någonting så vackert.