Ridhus är sällan vallöften, desto oftare är det så för så kallade evenemangsarenor – glorifierade fotbollsplaner, is- eller sporthallar. När kommuner ska sättas på kartan är det sällan ridsport eller för den delen golf som skattepengarna plöjs ned i.
Historiskt sett har lagidrotter som domineras av manliga utövare fått den största uppmärksamheten i form av skattemedel – och då främst i centralorten. Det har inte varit rättvist, varken för individ-, landsbygds- eller spontanidrotter. Möjligen blev det lite stöd till en klubbstuga här eller ett elljusspår där. Först på senare år har det uppkommit politisk entusiasm inför spontanidrott, utegym och ja, till och med skejtbanor, där medlemskort är lika sällsynta som plommonstop.
Detta tål att tänkas på när SN (8/5) jämför olika idrottsföreningars kommunala stöd i Oxelösund. Stjärnholms ridklubb får en hyresräkning för att ryttarna använder gamla kommunala stallbyggnader. För Oxelösunds IK utgår driftsbidrag för Ramdalens idrottsplats där det på sätt och vis ingår en viss hyra för gräsplanerna, hävdar den ansvariga politikern Lotta Fornarve från feministisk-socialistiska Vänsterpartiet. Är det rätt? Är det rimligt? Är det jämställt? Fornarve bör nog fundera ett varv till.
Ridsporten – precis som golfen – har till råga på allt aldrig betraktats som arbetarsport, utan snarast som reservat för rikemansbarn. Gamla fördomar lever längre än vi anar. Ibland sitter de i väggarna.
Om kommunen hyr ut lokaler ska den ha rimlig ersättning. Om hyresgästen står för underhåll, vaktmästeri och annat ska det påverka priset.
Kommuner, särskilt sådana med närmast kroniskt dålig ekonomi, har inte råd att vara särskilt generösa, men de måste behandla lika: pojkar som flickor, stad som land, föreningsverksamhet eller inte. Det är det viktigaste vallöftet att ge till idrottande kommuninvånare.