Alla gamla låtar som de gjorde förr, en hel del lekfull humor och lite allvarlig eftertanke. Men mest nostalgi, som med kärlek fyllde en hel kväll och fick publiken att sjunga med. Det var lätt att känna igen sig i Trosa i fredags, där de flesta var pensionärer som jag och jämnåriga med berättelsen. Vi fick en sann historia ur livet för Solveig Bergqvist Larsson.
Hon och hennes ensemble har ju tidigare skildrat 50-talet och början av 60-talet i populära föreställningar. Säg Solveig och det räcker som garanti även för denna.
Lite romantiserat är det hur flickan beundrar föräldrar och farföräldrar, hur livet på landet var bäst liksom gruvarbete och pitepalt, hur hennes hemmafru till mor med solsken i blick gjorde i ordning sin man med slips och hatt och unicabox för dagens arbete.
Men här finns så kloka iakttagelser kopplade till musik: farmors fromma barnatro plus sången med samma namn; den sociala rangordningen med överingenjörens dryga skånska dotter som bråkar med Solveig i skolan och skryter med att hennes pappa har en NY Opel Kapitän, ingen begagnad Opel Rekord inte.
Striden mellan Elvis och Tommy är förstås med liksom det trista faktum att alla rökte, lurade av töntreklam som ”Minden, frisk som vinden”.
Könsrollerna var som de var. Solveig som flicka hade filmisar med idolerna Gary Grant, Gregory Peck och Clark Gable, och verkar ännu kär i dem, inte i skolans snyggaste kille. Men vi får förstås höra trånsjuka sången om att ”spara sista dansen för mig”.
Kvällen blir det bäst i början och lösare i finalen och varmkorv i pausen. Den är idyllisk med fin rekvisita och tjusiga kläder från det tryggt växande Folkhemmet där Kanarieöarna börja locka mer än det kalla kriget skrämde och Kennedy mördades.
Sedan må man påpeka att det löpande bandet på Algots visserligen gav kvinnor en egen lön men knappast bara var en dröm. Och den amerikanska ungdomskulturen hade ju sina mörka sidor med droger och bilolyckor och stackars Johnny B Goode, som ”never ever learned to read and write so well”.
Men Chuck Berry slog igenom, och det är nog ok att vi slipper pekpinnar om det trista. Och tänk så trallglatt aningslösa schlagerrefrängerna var:
Vilken härlig da'
Man blir härligt gla'
Hela livet ler
Kan ej önska mer
För ensemblen blir det översvårt att göra alla roller lika bra. Men oftast fungerar det fint, och det är Cecilia Kyllinge som bländar mest, med leende och sång med härligt stöd av Anders Larm och Jan-Olof Jonsson på flera olika instrument, solosång och doakör.