Sagan om Konungens återkomst
I Sverige behövde vi en regering som kunde leda landet ut ur den kris som uppstått efter flodvågskatastrofen i Sydostasien.
Men statsministern som lagt all makt under sig själv reagerade först inte vilket gjorde att regeringen och UD gjorde för lite och för sent. Kritiken från de drabbade och anhöriga växte. Men den politiska oppositionen höll tyst för att inte störa regeringen som förväntades få fart på katastrofinsatserna.
Då trädde den svenske kungen Carl Gustaf in på arenan. Han kallade på Dagens Nyheter och sa att han ville tala om katastrofen. Han sa bland annat att det är viktigt att våga ta ansvar och att det är bättre att göra något och göra fel, än att inte göra något alls.
Även om det är elementär management-kunskap, så är det svårt att inte tolka det som kritik mot regeringen.
Dagen efter medverkade kungen i en nationell minnesstund för att hedra offren i flodvågskatastrofen och stal hela föreställningen från statsminister Göran Persson. Kungen höll ett personligt tal där han visade engagemang och känslor. Uppväxt utan en pappa identifierade han sig särskilt med de sorgsna och ensamma barnen som kom hem från Thailand utan sina föräldrar. Han höll ett tal som berörde. Kanske för första gången.
Medborgarna kände att de hade fått en kung som kunde ge dem tröst och hopp. Därmed förtogs Göran Persson möjligheter att fylla den rollen.
Kungen hade brutit tystnaden och var den som kanaliserade vad många människor känner. Det var inte vad regeringen hade räknat med. Men till hovet kan man inte säga att kungens kritik är låg och opassande, som man gör till den politiska oppositionen.
I stället rycker partisekreterare Marita Ulvskog ut och startar en debatt om regeringsformen och statsskicket. Som statsbärande parti kan man inte näpsa kungen, men man kan försöka flytta fokus från regeringens ansvar till en debatt om grundlagsförändringar. Ulvskog påstår plötsligt att kungen har skadat Torekovkompromissen, överenskommelsen från 1971 och som går ut på att kungen bara ska representera och inte göra politiska uttalanden.
Det är inte första gången som Carl Gustaf tänjer på gränserna. Något som regeringen brukar ha lätt överseende med. Den här gången är det allvarligare. Nu handlar det om att folkets stöd för den maktlöse kungen växer medan förtroendet för statsministern sjunker som en sten.
I stället för att reflektera över sitt eget ansvar försöker socialdemokraterna på alla sätt tysta kritiken. Är det inte fel på tidpunkten, så är det fel på formen eller fel på avsändaren. Helst bör all kritik stanna bakom lyckta dörrar på Rosenbad. Marita Ulvskogs utfall mot kungen är otaktiskt och visar att socialdemokratin befinner sig i djup kris förblindad av den älssskade makten.
Så jobbar vi med nyheter