Lamporna har slocknat. Folk är på väg åt annat håll. Kvar står Sahlin och inser att inte ens hennes smått historiska överenskommelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser ut att räcka för en majoritetsregering. I stället för att förlita sig till sin rödgröna Ménage á trois tvingas Socialdemokraterna att göra ett politiskt kvart-i-tre ragg. Mona Sahlin öppnar därför dörren för ett samarbete med Maud Olofsson och Jan Björklund – två partiledare vars politik och person hon sällan missar en chans att kritisera.
Hennes officiella förklaring är Sverigedemokraterna. Sahlin tillhör dem som förtjänar beröm för sin konsekventa linje att inte på något sätt, inte till något pris samarbeta med Jimmie Åkesson. Till skillnad från statsminister Fredrik Reinfeldt råder inga tvivel om att Mona Sahlin inte ens kan tänka sig att regera med ett tyst stöd från SD.
Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen – vilket blir troligare för varje gång riksdagspartierna tar debatten med SD och möter en retoriskt skicklig Åkesson med svepande formuleringar i stället för ren fakta – behöver antagligen blockpolitiken ses över.
Inget tyder på att integrationen i Danmark har gynnats av Dansk Folkepartis inflytande. Tvärtom har samhället polariserats och segregationen ökat. I Danmark håller den borgerliga regeringen på att bygga sin egen djävul. För varje lag som gör livet svårare för enskilda muslimer ökar den radikala islamismen.
Sverige kan bättre än så. Men om Mona Sahlin hade trott på sina egna idéer, och sin chans att driva igenom dem, skulle Socialdemokraterna inte behövt söka ett mittensamarbete redan. Att sträcka ut handen mindre än ett dygn efter att Socialdemokraterna fått 20 procent av väljarstödet i Stockholm för med sig en förlorarstämpel.
Förnyaren Sahlin håller på att förlora tre av Sveriges fyra storstadsregioner. De trendkänsliga storstadsväljarna väljer att gå hem med helt andra partier än Socialdemokraterna.
Deras val har inte ett dugg med Jimmie Åkesson att göra.