Men hon skyllde inte sitt och partiets tillkortakommanden på motståndaren, utan på de egna. De som tvingade henne att ta med Vänsterpartiet i koalitionen. De som inte hade modet att kritiskt granska det invanda. De som medvetet lät henne ta smällen.
Sanningar smärtar. Socialdemokraterna vill mest av allt tillbaka till makten. En socialdemokrati i opposition tar stryk, självbilden bleknar och skapar osäkerhet. Därför gäller det att välja väg.
Väljer partiet att lyssna på Mona Sahlin är färdrutten klar. Det gäller att krypa närmare Moderaterna i synen på tillväxt, på jobbavdrag, närings- och arbetsmarknadspolitik. ”Fler jobb går före större ersättningar”, som Sahlin formulerade det.
Där finns en väg att gå, som kantas av mer socialliberala värderingar och lösningar – och mindre av socialism. Där framställs valfrihet och privat ägande inte längre som den kapitalistiska egoismens verktyg, utan som begrepp som bär vissa frihetsvärden. Poängen är att en sådan agenda inte nödvändigtvis kräver lägre skattetryck, bara smartare skattepolitik. Det går alltid att bjuda över motståndarens förslag. Inte minst på utbildningssidan.
Men är det verkligen vad Socialdemokraterna vill? Det finns sannolikt ingen väg tillbaka till 40 procent av väljarstödet, hur man än gör.
Att vara bidragstagarnas parti och inte de arbetandes vinner inga val, sade Mona Sahlin. Det är en uppdelning av kollektivet folket som hennes parti borde ha stora problem med. Men oavsett vilket har hon en poäng.
För väljarna var det mer en uppoffring än en längtan att rösta på Socialdemokraterna. En röst på jobben, var en röst på Alliansen.
Den avgående partiledaren som läste lusen av partikamraterna, bär förstås eget ansvar. Hon ledde partiet utan att tro på budskapet som serverades. Det gjorde inte heller partiets finanspolitiske talesperson Thomas Östros. Ledarduon spelade med i ett manus som de personligen tyckte var uselt. Det är som gjort för magplask.
För Mona Sahlin verkar partiledarskapet ha varit misstänkt likt en kanariefågels försök att fly buren. Utan tvivel ville hon förnya och forma om, men hon hade varken kraften eller förtroendet att få politiken att lyfta.
Det måste ha varit med ironi, gränsande till svart humor, som hon bad partiet att vara mer troget sin nästa ledare. Ett steg tillbaka till den starke man-tradition som hon en gång trodde sig ha fått mandat att bryta.