Dramaturgin kring avgången är i sig anmärkningsvärd. Det hade varit i partiets intresse att äga processen fram till extrakongressen, sade Mona Sahlin på gårdagens presskonferens. Det fungerade inte.
Socialdemokraterna har gått från att vara det parti som styrde samhällsdebatten till ett parti som nu smulas sönder av den. De senaste interna bråken - inför öppen ridå - illustrerar omfattningen av de konvulsioner som partikamraterna nu kastas runt av.
Mona Sahlin blir därmed den första socialdemokratiska partiledaren på över hundra år som under sin ordförandetid inte väljs till statsminister och får regera landet. Det är en historisk utveckling och pekar på en lika historisk identitetskris i det en gång statsbärande partiet. Nu bär det inte ens sig självt.
Parallellerna till Moderaternas krisläge 2002 är inte tokiga. Fast det är inte säkert att ens ett fotbyte och en ansiktslyftning à la Fredrik Reinfeldt är möjligt utan att något går förlorat. Kanhända är det symbiosen med LO. Kanhända är det vänskapen med Miljöpartiet, som tydligt bär Mona Sahlins signum. Kanhända är det något annat.
Som ledare har Mona Sahlin gjort ett klart starkare intryck under de sista dagarna av valspurten samt den första tiden efter valförlusten, än vad hon gjorde under större delen av sitt partiledarskap. Hon har agerat på ett sansat sätt och inte låtit paniken stiga partiet åt huvudet. Men när identitetskrisens vattennivåer började stiga dramatiskt kunde heller Sahlin hålla fördämningarna intakta.
I det parti som Göran Persson höll i ett järngrepp fram till 2006, fanns redan tydliga tecken på den splittring och den rotlöshet som i kölvattnet på årets valförlust har kännetecknat Socialdemokraterna. Makten höll partiet samman, när den förlorades tappade man fotfästet.
I eftervalsdebatten har partiets främsta företrädare redan konstaterat att de drev fel politik, med fel kommunikation och fel sällskap. Den breda återvinningen av före detta Persson-ministrar var sannolikt också en bidragande orsak till det som nu pågår.
Mona Sahlin talar klokt om en ”djup politisk förtroendekris”. Utvecklingen har sprungit ifrån Socialdemokraterna. Det är inte bara hennes fel. Men hon får agera syndabock tills vidare.