Sambo och son hjälper Honkala tillbaka till vardagen

Jari är mest spänd inför återbesöket på Karolinska sjukhuset (KS) den 18 juni.
Då ska ryggen kollas och plåtbitarna som sitter kvar kanske tas bort, säger Jari Honkala och linkar bort för att slå på kaffebryggaren.
Jari har noterat att han har minskat fem centimeter i längd efter olyckan i den nordiska formel 2000-seriens allra sista deltävling i början av september förra hösten.
Det var riktigt jobbigt innan man förstod att man skulle kunna gå och inte hade några konstaterade hjärnskador. Men det är fortfarande lite jobbigt att inte veta om man blir helt återställd man vill ju inte gå omkring kutryggig hela livet, säger Jari.
När plåtbitarna tas bort tar en jättetuff rehabträning för ryggmusklerna vid.
Så blir det, även om man får göra allt i den takt som kroppen orkar med. Jag ville till exempel köra på hårdare med cykling i början, men har fått acceptera att kroppen säger ifrån väldigt snabbt, säger Jari.
Kroppen gick på ett slags reservbatteri efter att den egentligen var uttömd på alla krafter. Ungefär som när någon är h e l t utbränd, inflikar sambon Eva Pettersson.

Nu senast har Jari rätat ut handleden. En gammal krökning från formel 1-kraschen i Abu Dhabi i december 2002.
De gipsade den med allt annat på Södersjukhuset i tron att det var en ny skada. För tre veckor sedan bröt dom upp handleden igen och satte dit en benbit från höften. Det kändes tufft att bli nedsövd plus att det blev ett bakslag fysiskt.
I början gillade han bättringstempot.
Då kom stora lyft. Slag i slag. Sen tycker jag att allt har gått för långsamt. Det där håller inte läkarna med om, men det har varit jätteviktigt för mig att hela tiden känna att man gör framsteg.
Honkala utstrålar en h e l t annan syn på livet och tävlandet än när fotograf K-G Fougstedt och undertecknad gjorde ett förhandsreportage en och en halv vecka innan Stockholmstävlingen.
Det kommer jag ihåg, K-G kröp omkring på taket för att ta bilder! Ungefär de dagarna är det sista jag minns innan loppet. Själva loppet är helt borta liksom veckorna efter.

Sonen Calle föddes två veckor för tidigt. Men han hade en okej vikt och det var liksom ett nytt under att allt gick så bra.
Det måste ha varit enorma påfrestningar även för Calle, speciellt på kajen och under det första dygnet, konstaterar Eva.
Hon har skött radiokommunikationen i Jaris lilla hemvävda F1-team världen över och genomlidit hela Abu Dhabi-olyckan. Sambon är luttrad och visste exakt hur länge man kan vara under vatten innan det blir kritiskt.
När någon sa efter ett par minuter att dom fortfarande inte hade fått ut Jari ur båten brast allt. När Jari släpades upp på bryggan hamnade man i ett fullständigt chocktillstånd, säger Eva och sneglar bort mot sin livskamrat vid köksbordet.
Jag har sett bilderna och faktiskt reagerat på att det egentligen tog för lång tid innan de fick upp mig, säger Jari.
Eva lyckades bita ihop där i Stockholm. Hon försökte sova några timmar varje natt hemma hos brodern Niclas och var annars på Karolinska sjukhuset.
Där blev vi till att börja med hela tiden jagade av kvällstidningarna. Det känns så fel att en tidning som inte skriver ett dugg när det går bra gör precis allt för att få bilder på ett sjukhus fast vi hade lagt in alla restriktioner som gick.

Ironiskt och tragiskt nog krävdes det ett utrikesministermord för att drevet skulle sluta jaga Jari. Anna Lindh avlöste en annan Nyköpingsbo i traumarummet på KS.
Plötsligt hade vi hela världspressen utanför. Men vi fick vänta att ge beskedet om Anna Lindh till Jari tills han var starkare och flyttad till Nyköping, förklarar Eva.

På Nyköpings lasarett började en tuff rehabilitering. Framåt december var det i samma byggnad sags att föda Calle.
Jaha, det är ni som gillar att göra allt fort, sa dom på förlossningsavdelningen, ler Eva.
De rullade in en säng bredvid Evas som jag fick ligga på, så jag kunde vara med. Vid det laget hade vi lärt känna ganska många på Nyköpings lasarett, skrattar Jari.
Jari har faktiskt pratat igenom alla detaljer med läkaren från Södersjukhuset, som räddade livet på honom. Han har även besökt KS-personalen på plats.
De har uppskattat det. På KS blev vi runtvisade. I och med att jag nu vet att jag kommer bli så pass återställd känns det också okej att prata om skadorna med läkare och förarkollegor när man inte behöver förklara hur allt gick till en gång till.
Det finns hjältar utanför läkarkretsen och paret Honkala/Petterssons familjer.
Hotton (Bosse Hansson, som har hjälpt till som mekaniker hos Jari, vår anmärkning) har verkligen varit till ett stort stöd efteråt. Då är sånt inte direkt lika glamoröst som när det går bra. Nu ser jag fram emot att få följa Hottons Paris Dakar-lopp på motorcykel, säger Jari.
Evas stora vardagshjälte är väninnan Pia Larsson.
Utan henne vet jag inte hur jag skulle ha genomlevt den här hösten, säger Eva.

Numera fyller enbart lille charmknutten Calle hela bostaden med framtidstro.
Han har betytt oerhört mycket. I början, när Calle inte rörde sig så mycket, kunde jag i alla fall byta blöjor några gånger. Nu går inte det, jag har fått koncentrera mig så mycket på att sköta mitt eget tillfrisknande. Jag ser fram emot att få hjälpa till mera, säger Jari Honkala.
Tomas Larsson
0155-767 48 tomas.larsson@sn.se