Samhället som måste leva på gränsen

Den gamla bruksorten med drygt 300 invånare är en naturskön plats och boendemiljö i Sörmland. Vid Stavsjöns kant, nära motorvägen, inte långt från Östergötland. Men bara de som bor där verkar känna något engagemang för ortens framtid.
Är det något som den omfattande regiondiskussionen har illustrerat så är det att kommunikationerna till Östergötland uppfattas som viktigare än kommunikationerna västerut, mot andra sörmländska orter. Bara Stockholm rankas högre.
Längs motorvägen rusar bussarna förbi, de stannar inte. Utan egen bil är det flyttlass som gäller. Ändå finns det liv i bygden. Någon skulle säga på grund av envishet, andra att det beror på att där finns något värt att leva av och för. Det är nära till Norrköping, tågstationen i Kolmården är inte många kilometer bort. Ibland kan det vara detsamma som en evighet.
För en och en halv månad sedan publicerade vi i SN på insändarplats ett par inlägg från två Stavsjöbor. Rakel Carlsson och Louise Pagden satte fingret hur förändringar i bussarnas tidtabeller gör det nästintill omöjligt att sköta ett heltidsjobb via allmänna kommunikationer (SN 17/12).
Nyköpings kommun drog in sin finansiering. Med en motorväg inpå knuten är det rent ut sagt uselt. Med lite politisk vilja kan det, enligt Länstrafikens framtidsvision, finnas en chans att busspendla till och från jobb igen för Stavsjöborna – till hösten. Som tidigast. Problem nummer två, som lyftes fram, var att invånarna enbart hänvisas till Nyköping och andra delar av Sörmland, för exempelvis vårdbesök. Trots att det är närmare att åka söderut för att få samma tjänst i grannlänet. Gränser begränsar.
Ingen som bosätter sig i en mindre tätort förväntar sig samma närhet till service som den i huvudorten. Där många bor finns det närhet till mer. Däremot kan och bör alla kommuninvånare kunna känna att politik och myndigheter anstränger sig för att eliminera onödiga hinder i vardagen. Negativa gränseffekter är en av dessa.
Stavsjöinsändarna mötte inga reaktioner. Ingen politiker plockade upp den kastade handsken. Tystnad råder.