Ett intressant replikskifte i SVT:s partiledardebatt i söndags ägde rum mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och S-ledaren Stefan Löfven. Ämnet var långtidsarbetslöshet. Fas 3 borde skrotas, det är ett misslyckande, sade Löfven. På det överraskade Reinfeldt med att gå till motangrepp. Han ifrågasatte Socialdemokraternas eget förslag till liknande åtgärder.
Det ni vill göra är ju att bara döpa om fas 3. Ni ska ge deltagarna avtalsenliga löner men de ska inte göra ett jobb som behövs. Hur tror du att det kommer att tas emot på arbetsplatserna? sade statsministern. Stefan Löfven svalde, stirrade stint på sin motståndare, men han hade inget svar att ge.
Statsministern satte där fingret på en kontroversiell punkt i frågan om arbetsmarknadsåtgärder. Är det rimligt att en arbetsplats ska ha arbetstagare som gör sådant som inte alls behövs, samtidigt som nyanställda med samma löneavtal behöver springa benen av sig för att klara av det som måste göras? Risken för motsättningar är uppenbar. Så länge åtgärden har gett sämre betalt har den konfliktytan kunnat minimeras.
Det låter förstås snällt att ge avtalsenliga löner för den som inte har ett jobb, och ge en standardhöjning för den som tvingas leva på bidrag. Men är det rimligt? På arbetsmarknaden i övrigt kräver en avtalsenlig lön att man utför ett arbete som motiverar just den lönen. Suddar vi ut gränserna blir följdverkningarna svåra att överblicka, särskilt som fas 3 inte är tidsbestämt.
Jobb och utvecklingsgarantin har tre faser. De två första är på totalt 450 dagar, då en stor mängd åtgärder sätts in för att den som blivit utan jobb snabbt ska kunna hitta ett nytt – eller en lämplig kompetensutveckling. Nästa steg, fas 3, syftar till "att förstärka deltagarens kontakt med arbetsmarknaden", som det officiellt heter. I nuläget betyder det en åtgärdsplacering på vanliga arbetsplatser.
Problemet är att det är svårt att få insatserna att omvandlas till jobb och egen försörjning. När Arbetsförmedlingen utvärderade jobb- och utvecklingsgarantin 2011 svarade likväl en majoritet av deltagarna att det kändes meningsfullt att vara med. Placeringar hos ideella aktörer som driver exempelvis secondhandförsäljningar, är vanliga. Många trivs med det de gör. De mest skeptiska till helheten var de som hade varit längst tid i åtgärdssystemen. Den svarta mediebilden bygger mer på uppmärksammade enskilda fall än helheten.
Att stå längst bort från arbetsmarknaden är ett helvete för den som inget hellre vill än att kunna försörja sig själv. Ekorrhjulet snurrar på, oavsett vad vi döper det till. Varken regeringen eller oppositionen har en heltäckande lösning; de tvingas alla göra samma avvägningar. Ska staten, och därmed skattebetalarna, betala arbetsföra människor full lön för att göra sådant som inte behövs – eller för den delen bli kvar hemma? Det må vara godhjärtat tänkt, men det är inte att hjälpa. Ett skyddsnät värt namnet måste erbjuda en väg för var och en att själv ta sig ur hopplösheten.