Gång på gång pekar hon mot de etablerade partiernas valstugor på Stora torget i Nyköping och talar om ”dem som ser, men inget vågar göra”. Vare sig det handlar om jämställdhetsfrågor eller främlingsfientlighet.
Schyman är sitt partis stora trumfkort, men en del av framtoningen tog stryk när hon fick för sig att ordagrant bränna pengar i Almedalen. Det var radikalt och provokativt, men det gynnade inte hennes partis chanser i valet.
Att som litet, oetablerat parti konkurrera i den här valrörelsen är, om möjligt, mer otacksamt än tidigare. När valrörelsen mer eller mindre är en batalj mellan två aktörer – och stundtals rena presidentvalskampanjen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, då blir uppmärksamheten för partier utanför riksdagen minimal.
Gudrun Schyman hoppade en gång av Vänsterpartiet för att feminismen i hennes ögon var en ideologi överordnad socialismen – och bildade Feministiskt Initiativ. Vägvalet var intressant. Hon har en poäng i sin kritik mot det jämställda samhällets svårigheter att komma till tals med oskäliga löneskillnader mellan kvinnor och män, men det räcker inte. För den som är liberalt lagd tar förståelsen tyvärr slut när Schyman levererar sina politiska lösningar.
Löneskillnader ska utjämnas via skatt och statlig fördelningspolitik.
Svårigheter att kombinera familjeliv med karriär ska lösas genom att alla tvingas gå ned i arbetstid. På den punkten lägger hon dessutom in en fullskalig attack mot liberala valfrihetsreformer.
Miljöproblem ska lösas genom att konsumtionen begränsas.
När det kommer till kritan ska alltså feminismen i stort bedrivas med en socialistisk verktygslåda. Det är inte en slump att hennes väljare är mer vänster än höger.