Sångsolon och ABBA bäst

20 år Jubileumskonsert
Hemvärnets Musikkår Nyköping
Solist: Katarina Pilotti
Dirigent: Alf Hjertzell
Presentatör: Torgny Ehrieder
Culturums konsertsal
I tjugo år har de hållit på. Spelat i hamnar och på flygplatser, i gymnastikhallar och konsertlokaler. Gått högvakt och firat Svenska Flaggans dag.
Och gjort Nyköpings namn lite mer känt i Sverige och utomlands.
Det började i liten skala med 17 spelsugna musiker, som 1982 bildade den första Hemvärnsmusikkåren i Södermanland. De första åren kunde det låta lite si som så, men Nyköpingsborna har också kunnat ta del av många mycket njutbara konserter med varierad och välspelad musik.
Därför var det inte mer än rätt att denna 20-åring firade sig själv med en mycket välbesökt festkonsert i lördags kväll.
Men även denna jubilar missade kommunen att tacka för gjorda insatser. Eller? Åtminstone kunde inte jag höra något tal eller se en blomma från det hållet.
Nu är det ett känt fenomen att jubileumskonserter inte automatiskt betyder att allt blir på topp. Så även denna gång, trots extra manstark orkester och någon inlånad förstärkning.
Tur att sångsolisten var rutinerade Katarina Pilotti, som bergsäkert visste var hon var och kunde till synes avspänt kombinera det med ansiktets ögonglitter och röstens glans.
Alla andra måste fråga sig hur de kunde spela så illa i operaavdelningen. Svårt? Förvisso men inte omöjligt!
Nerver fanns i början av Tango Jalousie, men där och än mer i folkmusikaliskt friska Lagmansbodasvit började det låta som vi vant oss vid.
Sombrerofestligt och kryddstarkt öppnade avdelningen efter paus med El Cumbanchero. Härligt!
Också de små detaljerna satt på plats i Leroy Andersons Sandpaper Ballet, inte bara från de tre sandpapprarna i slagverket.
Och riktigt rent och flott klingade så Abba-potpurriet liksom den extrainsatta Champagnegaloppen.
Som konferencier måste Torgny Ehrieder både berömmas och kritiseras: rosor för sången ur Fantomen, för humor och tydligt tal och för att han verkligen påminde om allt musikkåren gjort; ris för bristande proportioner ibland.
Fride Jansson