Den lätta förklaringen till förlustval är att partiledaren haft svårt att nå fram. Det gör att vi kommer få se i alla fall ett par av partiledarna försvinna innan 2014. Ledarskap har betydelse. Men för ett antal riksdagspartier ligger problemen mycket djupare än så. Jämför återigen med partierna som gjorde framgångsval.
Ingen moderat, miljöpartist eller sverigedemokrat – som tittade sig i spegeln på morgonen den 19 september – upplevde att partiet man bestämt sig för att rösta på hade svikit sina ideal. Det är framförallt nya Moderaternas genidrag: omförpackningen har fått 80 procent av landets miljonärer att sympatisera med ett arbetarparti. Direktörerna känner sig inte ett dugg svikna.
Jämför med valets förlorare. Känner alla traditionella socialdemokrater att partiet står upp för deras värderingar? Kan socialliberaler identifiera sig med kravliberalism? Hur ser konservativa på Göran Hägglunds ”svek” i synen på homoäktenskap? Representerar ett parti vars mest profilerade avdelning heter Stureplan fortfarande hela Sverige?
Det är i S, FP, KD och C vi hittar bekymrade kärnväljare. Av dessa är Socialdemokraterna partiet med högst fallhöjd. Å andra sidan måste fallet dämpas, om socialdemokratin vill ha en chans att utmana Moderaterna om makten 2014. Och det snabba, enkla svaret är att byta ut Mona Sahlin för att fortsätta slåss om medelklassen.
Den socialdemokratiska kriskommissionen ställde i går frågan varför klyftorna ökade även när Socialdemokraterna hade makten (DN 10/11). Det är en berättigad fråga, som berättar mer om socialdemokratins kris, än partiets huvudlösa motstånd till rut-avdraget.
Banden mellan arbetarklassen och breda tjänstemannagrupper – som varit socialdemokratins väg till framgång – luckras upp i takt med att segregationen växer. Man bor inte längre bredvid varandra, barnen går inte längre i samma skolor.
Däremot var det inte medelklassens svek som sänkte Mona Sahlin. Anledningen till Socialdemokraternas kräftgång är att för många socialkonservativa, manliga arbetare inte längre ser en sosse när de tittar sig själva i spegeln. De har sedan länge tröttnat på Sahlin och hennes livstilsliberalism.
Inför extrakongressen bör Socialdemokraterna alltså se åt höger – och svänga vänster. Eller ännu enklare: bli Moderaternas raka motsats.