Miljöpartiets partiledning torkade säkert svetten ur pannan efter helgens kongress. Ett förbud mot vinster i välfärdssektorn hade blivit ett brutalt hinder för ett parti som vill ha en mer konstruktiv roll i politiken. Miljöpartisterna anser att ett förbud är orimligt. LO tog ett kliv åt andra hållet och pepprade på S-ledaren Stefan Löfven för att han inte vill ha ett förbud. Kallsvetten bytte panna.
Debatten om vinst eller inte är ett spöke som tränger undan viktigare spörsmål. Fokus borde ligga på vad brukaren ska kunna förvänta sig, kräva och ha möjlighet att välja till eller från. Partier som på sistone målat ut vinst som något otäckt och egoistiskt, trots att vinster är en förutsättning för att en marknadsekonomi ska fungera, får nu skörda vad de har sått. De måste vika sig trippla för att säga bu och bä samtidigt.
Framtidens tjänster behöver produceras mer effektivt, men också mer brukaranpassat. Då är monopol en dålig idé. Det ger liten eller ingen brukarmakt och bidrar sällan till ökad effektivitet.
I ett intressant inlägg i Svenska Dagbladet (28/5) argumenterar KTH-forskaren Björn Hasselgren för att de verkliga utmaningarna ligger bortom dagens vinstdiskussion. Med en blandning av offentliga producenter, privata företag, stiftelser och kooperativ kommer välfärdstjänsterna att ha de bästa utvecklingsmöjligheterna.
Han lyfter också bland annat frågan om valfrihet på äldreboenden, där det ofta är upphandlingar som avgör vilka som ska stå för driften. Platserna är behovsprövade. Ska brukaren fritt kunna byta äldreboende – och ska samhället/utförarna ha överkapacitet för att hantera detta? Är det rimligt? Ska drift av äldreboenden vara en upphandling främst byggd på priskonkurrens – eller behöver kommunerna bli bättre på upphandla med kvalitetskrav som ställs på tjänsteleveransen?
Här har alla partier något att fundera på, även valfrihetsförespråkarna.