Show och musik när det är som bäst

Alla fördommar slår naturligtvis in när man gläntar på dörren till en överfull Skottvångs grufva. Inte nog med att de redan är frälsta, de verkar ha trevligt också. Idel leenden och skratt. Ännu en anledning till att dra öronen åt sig. Det får ju finnas gränser.
Eländet bara fortsätter. När den Ulf Ekmanlike konfereciern presenterat bandet studsar det in minst en man i etnisk folkloristisk dräkt. Toppen, nu väntar väl senegaltoppen i två timmar.
Och precis så inleds hela torsdagskvällen mitt ute i skogen. En speedad Ale Möller, iklädd trendig hipsterhatt, är även han glad, och annonserar att galan börjar med några låtar från västafrika. Jorå.
När publiken applåderar som de aldrig ska få höra musik igen, efter varje låt, så måste man ju ändå ställa sig frågan, vad är det som händer? Ska det vara så här?
Och där någonstans, i tredje låten, precis när Maria Stellas förmedlar någon form av grekisk själ, på en bädd av fioler, femsträngad kontrabas och knasiga trummor, just där är det bara att kapitulera.
Det är ju precis så här det ska vara.
Och då handlar det absolut inte bara om den värdiga och effektfulla magdansen. Nej, det handlar om något nycket större. Det handlar om när musik blir på riktigt och kommer till en.
Ale Möller är en smart bandledare. Han vet hur man sätter ihop en show effektivt. Låtar går ihop, han kräver allsång och charmar genom att vara lagom dryg och kaxig. Han har helt enkelt det som många av dagens pop- och rockakter verkligen skulle behöva, närvaro.
Stundtals blir det lite väl mycket Afrika, och då är det skönt när Maria Stellas får kliva fram och bryter av med något helt annat. Det är inte lönt att nämna någon av scenens sex artister mer än någon annan. Alla vet exakt varför de är med i Ale Möllers all star team. De behöver inte glänsa, utan de kan avslappnat lita på sitt kunnande och i stället förmedla en känsla som många en gång hade, men alltför många tappat på vägen: musik är kul.
Kvällen rysare var när Mamadou Sene på sin halvknackiga svenska sjöng en svensk folkvisa med ett afrikanskt uttyck om att det är läge att hälsa på din granne oftare och att ta sig tid prata mer med honom. Det är inte många gånger man känt sig så träffad och svenskt tråkig, men det ska bli ändring på det nu, för det har Ale Möller band sett till.