Sinnesstämningen styr våra upplevelser
Genom det gamla äppelträdets lövverk lyckas några ljumma, sena solstrålar tränga ned till den hörna av trädgården, där jag sitter och tar igen mig efter en hård dags ingenting.
Jag finns. Jag är så påtagligt existerande och just nu är det alldeles underbart. På ett spralligt och lite ambitiöst sätt tar jag med god aptit för mig av den grekiska salladen, som står på bordet och formligen ber om att bli uppäten. Den smakar ljuvligt.
Mätt och belåten strosar jag sedan långsamt i riktning mot hamnen, för att ta en fika med några vänner. Den förut så klarblå himlen har nu iklätt sig den mest förstummande aftondräkt man kan tänka sig och hundratals småfåglar flyger omkring under den i kvittrande beundran över alla dess färger. Mellan träden sjunker solen långsamt och målar, ackompanjerad av syrsornas sånger, hela staden i brinnande rött och guld. Det är sommar. Det är dessutom en sällsynt vacker sommar och varken myggornas envetna kalasande på mina fotknölar eller min allt mer påtagliga brist på pengar bekommer mig
Genom det gamla äppelträdets kala grenar lyckas några döda, klena solstrålar nå ända ned till den frusna, snötäckta marken. Jag ligger på min säng, trött och obekväm efter en lång skoldag. Kvicksilvret talar om en kyla på 16 grader under gränsen för behaglighet och jag drar filten upp till öronen.
Den gode Tom Waits brukade få mig på bra humör, men idag blir jag bara så outsägligt trött på hans självklara intensitet och fantasi och jag stänger av CD-spelaren med ett ilsket stön.
Läsa då? Det kanske skulle pigga upp mig en aning. Fylld av vilseledda förhoppningar greppar jag Tranströmers vanligtvis så utmärkta debutverk 17 dikter och slår upp Fem strofer till Thoreau. Det fungerade inte heller. Dikten är visserligen fortfarande lysande, men den ärlighet och genialitet som brukade få mig halvt extatisk berör mig inte längre på samma sätt.
Jag skulle kunna gå till någon, besöka någon av mina vänner och bara prata, lyssna på Cohen, dricka te och ha det bra, men jag orkar inte.
Stapplande tar jag mig ned till undervåningen för att äta middag. På bordet står färsk pasta, italiensk tomatsås, färskriven parmesanost och varmt bröd. Jag är vanligtvis mycket förtjust i denna rätt, men idag smakar den inte som vanligt. De renaste smakerna har försvunnit och lämnat en intetsägande, fadd smak i min mun.
Egentligen borde jag studera lite inför morgondagens prov i tyska, men jag kan bara inte förmå mig till det.
Istället drar jag på mig mina ytterkläder och ger mig ut på en promenad i kylan. Jag traskar långsamt mot hamnen. Himlen är klar och stjärnspäckad, men inte vacker och kajflockarnas skrin i vinterkvällen ger ett nästan skrämmande intryck av ödslighet...
Nog är det så, att vår rådande sinnesstämning styr våra upplevelser av det sinnesorganen registrerar. En tid av glädje gör maten god och musiken ljuvlig, medan en tid av mindre lycka, eller kanske utan lycka, stjäl smaken från det vi äter och slipar ned de livgivande kontrasterna i våra liv till en jämn gröt av apati.
Så jobbar vi med nyheter