Klart är att Moderaterna har vunnit mest. Dagens parlamentariska läge gör att regeringen lika gärna kan beskrivas som moderatledd, som en borgerlig koalition. Däremot har Alliansen ännu incitament att hålla ihop.
Det har inte De rödgröna. Samarbetets minsta gemensamma nämnare var att samtliga partier ville ha bort en samlad borgerlighet från makten. Nu överväger nackdelarna plötsligt fördelarna. Miljöpartiet är tydligast i sin avvaktande syn på De rödgröna. MP går just nu igenom en process som kommer leda fram till att partiets nya språkrör heter Mikaela Valtersson och Gustav Fridolin. De gröna kan inte låsa upp partiet i ett samarbete innan Valtersson och Fridolin får sätta avtryck på den förda politiken.
Samtidigt befinner sig hela socialdemokratin i ett reningsbad. Än så länge vill ingen tala om att kasta ut partiledningen med smutsvattnet – men Mona Sahlins parti är inte längre förstahandsalternativet i Mittens rike. Hon behöver komma fram till vilken politik Socialdemokraterna vill föra, snarare än att behöva lyssna på Lars Ohly.
När eftervalsanalysen är gjord lär Västerpartiet vara en bidragande orsak till det rödgröna fiaskot. Inte ens Vänstern vann på samarbetet. Summan är att samtliga partier blev svagare. Miljöpartiet gjorde förvisso ett rekordval – fast hade potentialen att bli ännu starkare. Socialdemokraterna vill antagligen stryka ett sträck över hela valrörelsen.
Budgeten, då? Den är så iskall en skuggbudget kan vara några veckor efter valet. Beskedet att oppositionen vill spara in två miljarder på försvaret visar, om inget annat, vilka svårigheter S haft med att hålla ihop samarbetet.
Försvarspolitiken var länge en socialdemokratisk paradfråga. När kraven på deltagande i internationella insatser nu ökar – och Försvarsmaktens möjlighet att göra skillnad växer – tvingas Socialdemokraterna ägna tid och kraft åt att förhandla med ett ytterlighetsparti på vänsterkanten.
Den här budgeten var på alla sätt Thomas Östros sista budget med gänget.