Klart är att Mona Sahlin är en politisk överlevare. Sahlin hade inte varit oppositionens statsministerkandidat utan förmågan att komma igen. Det visade hon i debatten. Hennes bästa replikskiften kom i ordväxlingen om sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Genom att ta ett ideologiskt kliv åt vänster tydliggjorde Sahlin skillnaderna mellan blocken, på ett sätt som inte kommit fram tidigare under valrörelsen.
Socialdemokraterna har inget att vinna på att vara Moderaterna light. Mona Sahlins enda kommunikativa miss kom därför när hon i glesbygdsdebatten refererade till Norrland som "där uppe". Så talar en utpräglad storstadsmänniska – som råkar leda ett parti som är klart större utanför motorvägssverige, än nere i tunnelbanan.
Jämfört med Sahlin var Reinfeldt mer jämntjock. Statsminstern nådde inga högre toppar – men blottade inte heller några svagheter. Han vet att Alliansen står och faller med arbetslinjen och att oppositionen inte har lyckats ta tillbaka initiativet i jobbfrågan.
Femhundralappen till breda inkomstgrupper är smart retorik för att vinna över marginalväljare, för vilka pengarna gör skillnad.
Men nya Moderaterna går en svår balansgång mellan förvaltarskap och förnyarskap. I vissa replikskiften påminner Fredrik Reinfeldt väl mycket om Göran Persson. Det saknas en berättelse om borgerlighetens Sverige. Politiska framtidsvisioner kräver mer än finansministerns något förnumstiga ”man ska jobba, inte supa”.
Därmed slutade duellen oavgjort. Dessvärre för Socialdemokraterna var Mona Sahlin i behov av en seger.