När BP:s svenske styrelseordförande Carl-Henrik Svanberg för något år sedan skulle markera sitt bolags engagemang för de enskilda i samband med oljekatastrofen utanför Florida sade han: Vi bryr oss om de små människorna. Väldigt välmenande, men det tog hus i helsike. Amerikanerna må vara individorienterade, men de vägrar låta individen beskrivas som liten. Självbilden spelar roll.
Kristdemokraternas Göran Hägglund invigde i går partiets kommundagar. Beskrivningen av partiet är den traditionella: lilla KD dansar vidare runt spärren. I sak är det korrekt, men om bilden av småpartiet blir till KD:s egen är det fara å färde. Det gäller för övrigt även Centerpartiet, Folkpartiet, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Häromdagen hette det i SVT att "småpartierna vill ha hårdare pensionsregler" för politiker.
Kamrat fyra procent har länge varit en nyckelaktör i svensk politik, men då var det främst ett fenomen på vänsterkanten i ytan mellan Socialdemokraterna och VPK. Ingen behöver göra begreppet småparti till självbild.
Svensk politik består i dag av två partier med cirka 30 procents väljarstöd och ytterligare sex som har under tio procent men över fyra. Dramaturgiskt kan det vara frestande att beskriva politikens konflikter i form av de stora och de små. Men i alliansen är inget parti en bisats. Hela idén bygger på fyra partiers samförstånd oberoende av inbördes storlek. Samarbetet hade aldrig kunnat sjösättas annars – och det håller inte om de inblandade börjar agera som en stor och tre mindre.
KD är bara ett av flera partier som nu söker en starkare identitet. I går profilerade Göran Hägglund KD med att slå an en mer EU-skeptisk ton. Kanske lockar det nya väljare, kanske inte.
Jante säger att ingen ska tro sig vara större än man är, men Jante är ingen bra konsult ifråga om självförtroende, utvecklings- eller handlingskraft.