Sjukt svårt att reformera

Utformningen av sjukförsäkringen har stötts och blötts i decennier. Varje reformförsök har gett oönskade bieffekter och skapat ny debatt. Varje regering som försökt reformera försäkringen har fått kämpa i opinionsmässig motvind.
Politiker och väljare är överens om att det ska finnas ett obligatoriskt skydd för den som blir sjuk och inte längre kan arbeta. Det är en försäkring som bygger på medkänsla med den som råkar illa ut.
Men från samhällets sida räcker det inte bara med sympati. Sjukförsäkringen måste visa vägen tillbaka till arbetslivet – genom en väl fungerande rehabilitering. Det är en avgörande ingrediens. Detta brukar beskrivas i former av att ”den som kan arbeta också ska förväntas att göra det”.
Men när detta krav appliceras på den som är så pass sjuk att det inte finns någon väg tillbaka, då förlorar försäkringen sin inbyggda medkänsla.
Det var detta som regeringen Reinfeldt inte reagerade i tid på – eller ignorerade varningssignalerna för.

När Mona Sahlin nu lovar att göra om sjukförsäkringen igen finns det allehanda skäl att vara uppmärksam. Förra gången som hon och hennes parti reformerade försäkringen resulterade det i en massiv överskrivning av människor från sjukförsäkring till förtidspension. Många som borde fått en chans till att komma tillbaka, skrevs i stället ut i permanent utanförskap – med 65 procent av sin tidigare inkomst i ersättning.
Det är detta som regeringen Persson inte reagerade i tid på – eller ignorerade varningssignalerna för.
Det som gör att Mona Sahlins löften om framtiden haltar är att hennes parti i sitt eget budgetförslag också har bejakat den utförsäkring som debatten i grund och botten berör. Även om skiljer något vad gäller hur många som omfattas av respektive förslag.
Och även om man kan skilja sig åt i form av ersättningsnivåer och tidsgränser i sjukförsäkringen, är skillnaden mellan regeringens och Socialdemokraternas vägval inte stor. Så länge sjukförsäkringen i huvudsak går ut på att rehabilitera så måste det finnas krav- och kontrollsystem som garanterar att människor inte utan fullgod anledning helt diskvalificeras från arbetsmarknaden.