Sjukvården sviker vår 89-årige far
Vad är det för samhälle vi lever som behandlar de svaga i samhället på ett sånt här kränkande sätt?
Vår far, en 89 år gammal gentleman, besökte i somras Åsidans vårdcentral. Han behövde få hjälp med att få bort vax i ett öra, så att han skulle kunna få hörapparaten att fungera bättre. En kvinnlig läkare petade med ett föremål i örat för att försöka få bort vaxproppen. Plötsligt gjorde det fruktansvärt ont i örat. När han lämnar vårdcentralen vet han inte att det hade gått hål på trumhinnan.
Efter bara någon dag har han riktigt ont i örat. Han söker hjälp akut flera gånger för värken och dessutom rinner gulvitt sekret från örat. På vårdcentralen möts han vid ett tillfälle av orden varför springer du här?. Han ordineras örondroppar och penicillin.
Efter kuren fortsätter örat att värka och vara och varje morgon är örngottet nerfläckat av var.
Vår far, som är änkeman, lever ensam sedan fem år tillbaka. Han städar, lagar mat, tvättar, stryker och manglar. I hans journal står bland annat att läsa Otroligt pigg för sin ålder. Synnerligen klar och redig.
Hittills har han klarat sig själv helt utan hjälp från samhällets sida. Hörselskadan får till följd att han inte längre vill köra bil.
Han remitteras till öronmottagningen på Nyköpings lasarett. Läkaren som undersöker hans öra, konstaterar att vår far hade en stor krater i örat orsakat av en gammal skada. Han säger också att öronnerven degenererat och att det inte finns något att göra. I journalen skriver han 89-årig gammal man ingen åtgärd.
Läkaren hade på bara några sekunder kunnat hämta information från hörcentralen via nätet och fått veta att vår far hade en hel trumhinna två månader innan läkaren på vårdcentralen skadade örat. Läkaren underlåter att inhämta fakta och konstaterar helt gripet ur tomma intet att vår far har en gammal skada på trumhinnan och att någon åtgärd inte behövs.
Efter besöket på öronmottagningen på lasarettet fortsätter örat att värka och vara. Vår far är helt döv på det skadade örat och mycket besvärad över att inte höra. En omfattande social förändring inträder. Han börjar isolera sig, vill inte längre träffa någon och aptiten minskar. Vi barn ser att livslusten hos vår annars levnadsglade far avtagit radikalt senaste tiden.
Då tar vi honom till en öronläkare i Stockholm. Vår far får ny antibiotika att droppa i örat. En hjälpsam grannfru droppar några droppar morgon och kväll i tre veckor. Efter en månad med fyra besök hos läkaren i Stockholm är vår far i dag helt återställd, trumhinnan har läkts ihop och han kan återigen höra. Resorna kostade oss mycket pengar.
Berättelsen ovan är inte den enda erfarenheten vi har av brister i sjukvården av riktigt gamla människor. Vår bedömning är att det finns läkare i Nyköping som är nonchalanta och underlåter att hjälpa äldre patienter till en livsbejakande ålderdom. Våra tankar går till de äldre som inte har närstående som kan hjälpa när sjukvården sviker.
Yvonne Hyttinen
Renée Rydell
Så jobbar vi med nyheter