Miljöpartiet har rätt i sin kritik. Det finns ytterst få eller inga anledningar till att svenska staten ska äga ett flygbolag. Den ståndpunkten har allianspartierna också, egentligen. Det besvärliga verkar vara att ingen vill köpa de skandinaviska staternas andelar av bolaget SAS.
I stället går svenska, norska och danska staten återigen in med ägargarantier för att hjälpa bolaget att anpassa sin kostym till den hårda konkurrensen.
Det finns två sätt att se på saken. Antingen att offentliga stödpengar nu räddar jobb och värnar befintlig bolagsstruktur, eller att offentliga stödpengar hindrar marknadens funktionssätt och fördröjer förändringar som krävs för att få hälsosam ekonomi i branschen.
SAS 2000-talshistoria talar för det sistnämnda, ett decennium av strukturomvandling som mer dragit ut på lidandet än gjort bolaget starkare.
Staten har ett nationellt infrastrukturansvar, det ska finnas ett funktionellt nät av vägar, järnvägar och flygplatser. Ägandet av flygbolag är mer ett historiskt arv från Kalla kriget, då flygplatser i högre grad än i dag var försvarspolitik. Nu säger finansmarknadsminister Peter Norman (M) rakt ut att sparpaketet ska göra SAS attraktivt nog att sälja. Det är hårda bud rakt av. Kritiska röster, bland annat från fackligt håll, påpekar att bolaget borde ha gjort detta tidigare och inte tillåtit sig hamna med ryggen mot konkursväggen. Det ligger en del i det.
Att det går att driva flygbolag utan stora minussiffror visar lågprisbolaget Ryanair och även andra bolag runt om i världen. Det har sitt pris; sett till vilka tjänster man erbjuder och vad passagerarna får betala extra för.
SAS är inte ensamt om att ha problem. Många europeiska flygbolag går dåligt och frågan är om det verkligen finns plats för alla. Det vet vi inte, så länge statliga pengar håller några under vingarna.
Ingen regering har i nuläget något intresse av att sätta SAS i konkurs. Då skulle man bara förlora pengar och det skulle drabba många, skapa ökad arbetslöshet och slå mot näringslivet i en tid när varslen redan duggar tätt.
Därför håller de tre skandinaviska regeringarna god min i förlustfyllt spel ytterligare en tid. Med skattebetalarnas pengar som smörjmedel till en gnisslande bransch med strukturproblem, går de fram med håven i hopp om att fånga hugade köpare.