Genom att vara först i regeringen med att lyfta frågan (SVT 9/1) om ett femte steg, ser statsminister Fredrik Reinfeldt till att det förblir hans parti Moderaterna som främst associeras med sänkt skatt på arbete.
Övriga Allianspartier får nu ställa sig i ledet, bekräfta att de också är för sänkt skatt på arbetsinkomster och därefter invända i någon form för att visa vilka reformer som de vill sätta främst i budgetförhandlingarna.
Det är heller ingen slump att Fredrik Reinfeldt lyfter möjligheten till ett utökat jobbskatteavdrag i svallvågorna efter den globala krisen. Han förstärker därmed bilden av ett Sverige som går bra. Den svenska regeringen har möjlighet att sänka skatterna för löntagare i en tid där kollegorna i övriga Europa febrilt funderar över skatter att höja och utgiftsposter att skära i.
Statsministern spelar på sina styrkor. Stoltheten över sunda statsfinanser saknar ingalunda grund. Arbetslinjen regerar.
Men Fredrik Reinfeldts upprepade löfte om att driva igenom ett a-kasseobligatorium bör i stället ifrågasättas. Rent taktiskt vinner reformen knappast några nya väljare. I stället går den i clinch med de Alliansvänner som tycker att ett obligatorium är en onödig frihetsinskränkning.
Det är inte omöjligt att regeringen snickrar på ett paket som – utöver ett obligatorium med relativt rimliga a-kasseavgifter – sockras med löften med höjda tak, där fler än i dag får ut 80 procent av sin tidigare inkomst. Det senare skulle sannolikt dämpa en del av den förväntade kritiken från riksdagsoppositionen och fackpamparna med Socialdemokratisk partibok.
Men huvudfrågan kvarstår: Ska den som inte anser sig behöva eller ha nytta av en arbetslöshetsförsäkring verkligen tvingas att ha en? Arbetslinjen vinner på mer av frihetstänkande, inte mindre.