Det är områden som har fått ta extra hemtjänstutgifter för sitt attraktiva läge. Nu ska notan kunna skickas tillbaka till hemkommunerna, de som tidigare ”slapp” betala hemtjänst när den boende var bortrest.
Bakgrunden är en dom i Förvaltningsrätten, där Borgholms kommun fick rätt att begränsa en 75-årig kvinnas rätt till hemtjänst vid sitt sommarställe på Öland till fyra veckor. Hon är annars bosatt i Nacka. Kommunen argumenterade för att den tidsrymden är att betrakta som ”skälig levnadsnivå”. Max fyra veckor på sommarstället, alltså, om du behöver hemtjänst. Flera kommuner har följt Borgholms exempel. Plötsligt uppstår en märklig debatt om vad som är en skälig rätt att vistas i sitt fritidshus, sin egendom. Diskussionen leder åt fel håll. Regeringen gör rätt som ingriper.
Det handlar om skatteintäkter och folkbokföring. Det handlar om att få betalt för utförda tjänster. Men det handlar också möjligheter till ett rörligt liv, även om man själv har råkat bli mindre rörlig än tidigare i livet.
Den som är skriven i en kommun, men har ett fritidsboende i en annan, har rätt till hemtjänst oavsett var man vistas. Den ena kommunen får skattepengar, den andra får enbart ställa upp med service. Att detta uppfattats som orättvist av kommuner som får extra hög belastning på hemtjänsten under helg- och semestertider, är knappast förvånande.
Samtidigt är detta miljöer som verkligen behöver sina sommargäster och fritidsboende. Något som i sig brukar betyda ytterst viktiga intäkter för det lokala näringslivet.
Frågan är bara vad den nya regleringen av kostnader får för oönskade följdeffekter. Det brukar alltid dyka upp sådana. En risk att hemkommuner börjar sätta tryck på invånare som har höga omsorgskostnader på annan ort, att skriva sig där. Kommunerna ska inte bestämma vem som bor var. Däremot är det rimligt att kostnader och intäkter i möjligaste mån följer varandra.