I början av valrörelsen har det mesta handlat om pensionärerna. Pensionärerna är en tung väljargrupp, som traditionellt lutar åt höger. Många äldre känner sig, med all rätt, orättvist behandlande av regeringens jobbskatteavdrag.
Valfläsket i form av sänkta skatter för pensionärer är således nödvändigt om Alliansen ska ta igen förlorade poäng hos den äldre delen av befolkningen. Men pensionärsorganisationernas högljudda lobbyarbete har tyvärr gjort att förstagångsväljarna fått stå tillbaka i regeringspolitiken.
Bostadsminister Mats Odell gjorde häromveckan ett trött utspel om skattelättnader för alla som hyr ut i andrahand till unga bostadslösa. Odells tappra försök kan dock inte maskera att regeringens politik känns väldigt medelålders.
Med fadäsen i FRA-debatten i färskt minne fortsätter Alliansen att snickra på livspusslet för väljarna på Coop Forums parkeringsplats. Regeringen verkar fortfarande inte ha förstått att familjens tonårsdotter aldrig lägger sin röst på en politik, vars paradnummer är mer pengar i plånboken och rätten att dra av städhjälpen på skatten.
Tonårsvärlden är mindre och ger därför möjlighet att tänka större. Tack och lov.
När schlagervinnaren Anna Bergendahl svarade Maria Wetterstrand på vilken svensk person hon beundrar mest är hennes svar ingen slump. Oppositionen är otroligt mycket skickligare än regeringen på att prata till och med unga väljare.
När uttryckte statsministern och hans nya moderater senast en framtidsvision? I vilket samhälle vill Fredrik Reinfeldt att hans barn ska växa upp? Hur ser han på deras möjligheter att välja sina egna stigar i livet och deras chanser att komma fram till målet?
Regeringens arbetslinje är rätt och riktig. Men om regeringens politik har en riktigt, riktigt avtändande baksida är det just arbetslinjens tendens att se varje medborgare som en produktionsenhet. Synsättet är i grunden socialistiskt och befinner sig högt ovanför huvudet på individen.
Unga förstagångsväljare vill bli sedda. De vill göra sina röster hörda och känna att någon lyssnar på dem. Men i stället för att lyssna har regeringen valt att avlyssna.
Det är ett strategiskt misstag som högst sannolikt visar sig bli rejält kostsamt i slutet av september.