Orden var Sveriges Radio personalredaktör Ingrid Wibros till branschtidningen Resumé, men de kunde ha yttrats av ungefär vilken arbetsgivare som helst.
“Bygga in viss flexibilitet i vår bemanning” är en omskrivning för “vi vill kunna anpassa våra lönekostnader helt utifrån våra behov och struntar därmed i hur livet blir för alla som får komma och gå utan att kunna styra över sina egna liv. Vi styr över deras liv, men bara för att ‘vi tar ett långsiktigt ansvar för vår bemanning’”.
Det värsta är att detta har blivit normaliserat. Unga journalister som jag träffat, lärt upp och lärt känna, tar för givet att de ska sluta efter elva månader. För då blir de utlasade. Stannar de längre blir de inlasade och då har de förtur till tjänst – om det nu skulle dyka upp någon. Och arbetsgivare vill inte längre anställa någon – för de vill vara flexibla.
Det absurda är att elva månaders anställning på raken – med fasta tider och heltidslön – är ett av de bättre scenarierna för unga på arbetsmarknaden i dag. Antologin ”Skitliv” beskriver en tydlig och förfärlig bild av en vardag bestående av osäkra och/eller usla villkor. Kanske att du får veta på söndag kväll hur mycket du ska jobba nästa vecka. Var du ska jobba. Om du över huvud taget ska jobba. Antologins texter beskriver, utifrån olika personer som antingen skriver själva eller intervjuas, hur det ser ut inom olika branscher, vård, restaurang, media, lager, butik.
Och nej, unga människor vill inte ha korttidsanställningar för att känna sig fria och sköna. Nej, de väntar inte med att skaffa barn på grund av självupptagenhet.
Det här är viktig samtidsdokumentation. Bokens personliga berättelser engagerar och förklarar hur det faktiskt ser ut. Hur en människa mår när hen aldrig kan planera sitt liv längre än en vecka i taget. När man jobbar gratis övertid av rädsla för att klassas som besvärlig och därmed inte få mer jobb. Jag önskar att arbetsgivare läser den här. Sedan önskar jag att bemanningsföretag förbjöds igen. De verkar vara roten till mycket av det onda på dagens arbetsmarknad.
Ett annat nytt skrämmande inslag i arbetslivet är att de låga lönerna i kombination med ofrivilliga deltider gör att många inte klarar sig på sin lön. Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich skrev om det i boken ”Barskrapad” 2003, och då förfärades vi över det hemska läget i USA. Nu är vi själva på väg dit.
Det finns en film som handlar om det här och har du inte redan sett det – gör det. Gabriella Pichlers ”Äta, sova, dö” är en riktigt bra film som handlar om vad som händer när en skånsk salladsfabrik vill ha mer flexibilitet i sin bemanning.
Skitlivet drabbar unga
Nyligen sade en personalchef så här i en intervju: “Situationen på arbetsmarknaden är problematisk, men man måste också se till oss som arbetsgivare och det ansvar vi har för verksamheten och att vi tar ett långsiktigt ansvar för vår ekonomi och att vi bygger in en viss flexibilitet i vår bemanning.”
Så jobbar vi med nyheter