Politiska memoarböcker börjar alltid med kroppsvärk på en kökssoffa. Dess eviga tjatande om förståelsen för ”vanligt folk” är irriterande utifrån flera aspekter. Först och främst förutsätter retoriken ”ovanligt folk”; vilket skapar en falsk bild av att människor som vidareutbildat sig, gjort karriär, och i bästa fall lyckats få en lön som är betydligt högre än tidigare, inte längre är ”vanliga”. Inte ens Skandiadirektörer går runt med gröna öron.
Men den olyckligaste aspekten av yrkespolitikers ovana – att fortsätta kalla sig för barnskötare eller tågmästare – är att retoriken glorifierar jobb som är betydligt mer stressiga, och betydligt mindre statusfyllda, än att vara partiledare för...säg Vänsterpartiet.
Därför är delar av kritiken mot Stockholms nya oppositionsborgarråd endimensionell. I samband med en intervju uttryckte Karin Wanngård (S) att många servicejobb är skitjobb. Och som på beställning tog liberala bloggare en värdekonservativ, folkhemsk världsbild – alla jobb, är bättre än inget jobb – i handen.
SN:s tidigare medarbetare Johan Folin skrev till exempel att Wanngård ser ner på viktiga städjobb (Newsmill 20/4). Hon tvingades sedan backa från sitt uttalande – och kvar stod en stukad oppositionsborgarrådsrookie. Vad Karin Wanngårds argumentation, och hastiga åsiktsbyte, säger om krisen inom Socialdemokraterna lämnar jag.
Däremot hade hon, till viss del, rätt om skitjobben. Arbetsrutinerna i sig behöver inte vara skit. Men ett säljjobb, på vilken den anställda tvingas arbeta för provision, kan vara ett sätt för skrupellösa arbetsgivare att utnyttja arbetslösa.
Och bristen på vettiga arbetsförhållanden, gör faktiskt jobbet till ett skitjobb.
Nog för att första steget in på arbetsmarknaden är viktigt. Men politiker, som lyfter upp sin enda sommar bakom en städvagn till den mest utvecklande i livet, är oärliga mot sina väljare. Själv kan jag slå vad om att ingen yrkespolitiker i hela landet, är beredd att byta sitt nuvarande kneg mot att sälja kalsonger på telefon.