Skolans kris är inte bara en pengafråga
Resurserna till skolan ökar dock. Visserligen ökar även kostnaderna nu när de stora barnkullarna från mitten av 1980-talet lämnar grundskolan och börjar gymnasiet. En elev i gymnasieskolan är nämligen 17 000 kronor dyrare än i grundskolan.
Det tvingar kommunerna att göra en omfördelning av sina resurser, något som troligen kommer att gå ut över grundskolan. Alternativet är att minska resurserna i förskolan eller i äldreomsorgen. För det är bara i de personalintensiva verksamheterna som det finns något att hämta. Prob-lemet är att kommunerna inte längre själva kan bestämma över pengarna. I nycentralistisk anda har regeringen öronmärkt pengar till skolan vilket betyder att resurserna kanske inte kan användas där de gör mest nytta. Kommuner som redan har gjort satsningar på skolan kanske behöver pengarna bättre i äldreomsorgen.
Faktum är att resurserna till skolan aldrig har varit större än nu. Ingen har heller påstått att resurser och resultat alltid hänger ihop. Krisen i skolan är inte enbart en pengafråga. Det är framför allt en ledarskapsfråga. Det hänger i sin tur ihop med bristen på utbildade lärare, ett problem som är på väg att bli akut i skolan. När samhället i övrigt går mot ett kunskapssamhälle och resten av arbetslivet individualiseras, går skolan och övrig offentligt styrd verksamhet mot stand- ardisering.
Den kritik som Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall riktar mot de offentliga arbetsgivarna i vården, gäller i lika hög grad för skolan. Det handlar om brist på inflytande, delaktighet och makt över sin egen arbetssituation. Välutbildade lärare och vårdpersonal vill inte vara en liten kugge i ett stort maskineri, utan skapande och bidragande individer i en flexibel organisation.
Drygt 60 procent av skolans budget är lärarlöner. Resten av kostnaderna är lokaler och material. Det är inte lokalerna det kommer an på utan lärarnas lust och motivation att ge eleverna en god start i livet.
Så jobbar vi med nyheter