Det var inte svårt att förstå Göran Hägglunds glädje. Våren 2008 pressades regeringen av låga opinionssiffror, långa stunder hade oppositionen ett övertag på 20 procent, och Kristdemokraterna balanserade på riksdagsspärren. Äntligen fick Hägglund sina femton minuter i rampljuset. Nu skulle KD bli en kraft att räkna med.
Vårdnadsbidraget har i flera år varit Kristdemokraternas tyngsta profilfråga. Den har gett partiets strateger en unik möjlighet att knyta ihop KD:s familje- och välfärdsprofil i samma berättelse. Och i teorin har vårdnadsbidraget sina magiska kapitel.
Det är svårt att kritisera familjer, som beslutar sig för att spendera mer tid tillsammans med sina barn. Därutöver är bristen på dagisplatser ett reellt problem i flera kommuner. Syskon är inte garanterade att hamna på samma dagis och alldeles för många föräldrar tvingas köra i skytteltrafik mellan olika stadsdelar.
I syfte att öka föräldranärvaron under barnens uppväxt är vårdnadsbidraget inte fel. Det saknas inte heller vinster utifrån ett välfärdsperspektiv. Ju fler som använder vårdnadsbidraget, desto mer ökar antalet lediga dagisplatser.
Valfrihet ska uppmuntras. Kommunledningen i Gnesta gör fel som väljer att helt ta bort vårdnadsbidraget. I en perfekt värld plockar olika former av familjelösningar fram varandras fördelar. Problemet är att världen inte är perfekt. Vad som verkar bra på skrivbordet, blir ibland svårare i vardagen. I praktiken kan vårdnadsbidraget aldrig utvecklas till något annat än konservativ parentespolitik.
Vårdnadsbidraget är för lågt. Det räcker inte med 3 000 kronor i månaden, för att få den stressade karriäristen att stanna hemma och prioritera familjen. Den amorterande medelklassen, som vårdnadsbidraget från början var tänkt att fungera som ett andningshål för, har inte tillräckligt med sparkapital för att leva på en lön.
Gårdagens siffror från SCB, att bara 1,8 procent av de berättigade föräldrarna utnyttjar vårdnadsbidraget, är ingen överraskning. I tillväxtområdena är vårdnadsbidraget i princip icke-existerande.
Här vinner arbetslinjen över bidragslinjen. Precis som i regeringens prioriteringar.
Göran Hägglund gör rätt analys när han konstaterar att Kristdemokraterna behöver släppa vårdnadsbidraget. Problemet för KD är att partiledarens nyvunna insikt hörs som ett desperat skri från tårtbotten.