Skuggpaket som går på mittenväljarnas nota

Hävdar man att finansminister Anders Borg (M) är för sparsam med utgifterna, då måste man naturligtvis se till att ha betydligt högre utgifter i den egna budgeten.
Följden blir löften om ett antal tusen jobb som ska ”räddas” tillfälligt och sedan betalas med nuvarande och framtida skattemedel. Generellt sett vet vi att det blir dyrt men inte särskilt effektivt.
Oppositionens budskap spretar dock, inte minst ifråga om inkomstskatterna. Vänsterpartiet vill ta bort de inkomstskattesänkningar som har genomförts.
Socialdemokraterna vill höja inkomstskatten, men talar tystare om det.
Miljöpartiet försöker streta emot och vill höja andra skatter i stället. I den dragkampen kommer Miljöpartisterna aldrig att kunna hålla emot.
Inkomstskatterna ska höjas. Förmögenhetsskatten – som drabbar andra än de riktigt förmögna – ska tas tillbaka, trots att den kostar mer än den drar in. Fastighetsskatten lanseras i nygammal skepnad; villaägare får skatta allt mer för sitt boende.
Syftet är att ge en bild av höjda skatter ”bara för de rika”. Verkligheten blir, som så ofta, en annan. Medelinkomsttagarna får betala en större andel av sin arbetsinkomst i skatt. Risken är att detta snarast sammanfaller med höjda kommunalskatter, i stället för att moverka.
Utgångspunkten är en principiell politik där staten ska ta en större del av kakan och skattebetalarna få en mindre. Det ökar tveksamheten hos företagen. Det minskar drivkrafterna att anställa. Det försvårar för de svenska exportföretagen, där de flesta varslen nu ligger. Kapitalflöden utomlands ökar.
Men oppositionen prioriterar annat. En större del av a-kassekostnaderna ska betalas av skattebetalarna. Månadsavgiften blir då något lägre och a-kasseersättningen kan höjas något. Före skatt.
Det är ett strategiskt val. Oppositionens chans att vinna väljare är att skapa mesta möjliga misstroende mot regeringen för att arbetslösheten stiger.
Huvudproblemet är att utgiftskalaset, som oppositionen försöker sälja in, i realiteten också ska betalas av de mittenväljare som oppositionen vill vinna. Politiken är allt annat än ny. Det är staten först, inte jobben.
Alliansalternativet kunde visserligen vara vassare, men av de nuvarande förtroendemätningarna att döma förmedlar det trots allt trygghet i en tid av global kris.